Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tonårslivet är en fest

Annons

Man behöver inte åka längre än till Fagersta för att hitta berättelsen om the Hives som harvat sin garagepunk, åkt på ändlösa turnéer, men till slut kom hem med ett 200-miljoners skivkontrakt.

Mera sällan, eller nästan aldrig, hör man historien om en knappt tjugoårig tjej från samma sorts bruksort som är så less på all skit hon ser omkring sig att hon sätter sig ner och skriver en 300-sidig roman.

Men hon finns. Malin Hedin från Smedjebacken, 20 år gammal. Efter åratal av envetet harvande framför datorn kommer hennes roman "Fjäril utan vingar" ut på Sellins förlag.

Och utan tonårens "Det fanns ju inget annat att göra"-ångest hade den knappast kommit till. För det är en bok som bjuder på en hel del "Det fanns ju inget annat att göra"-knarkande och andra dåligheter från livet på bruksorten. Det är en bok om "uttråkade ungdomar som hellre reser i droger än i världen", skriver hon själv i Svensk Bokhandels höstkatalog. "Sen rycker de på axlarna och undrar: är inte det samma sak?".

- Ja, det är tråkigt i Smedjebacken, säger Malin Hedin.

Tror du inte att folk i Smedjebacken blir sårade när du säger det?

- De kan väl inte bli sårade av vad jag tycker?

Det har pratats en hel del om boken innan den kommit ut. Expressen skriver att hon har gjort "en Carina Rydberg". Att hon precis som Rydberg ocensurerat hänger ut människor i sin närhet.

- Jag tror inte någon känner sig utpekad, säger hon om jämförelsen.

- Men visst, man kanske känner igen sig i småsaker. Jag har inte läst Carina Rydberg. Det är väl ganska självutlämnande?

Malin Hedin bor i en prydlig lägenhet i Ludvika. Sparsamt inredd, men hemtrevlig. I soffan sitter en kompis och filar på sina egna texter. Malin har börjat på komvux och enligt henne själv har hon lämnat Smedjebacken för gott.

- Jag är uppväxt i Smedjebacken och har tillbringat hela min tonårstid där. Men det centrala i boken är inte Smedjebacken.

Vad är det som är centralt då?

- Att det förekommer mycket droger. Det gör det på andra orter också, som i Ludvika. I boken festar de intensivt i två veckor. Det är mest för att understryka hur allvarligt det är i verkligheten. Då kanske man börjar supa när man är 12-13 och fortsätter med droger. Det är väl svårt att undvika att komma i kontakt med drogerna. Det här gäller även "normala" barn från "normala" familjer. Det behöver inte vara problembarn eller barn med en extrem uppväxt. Och förresten, vad är egentligen "normalt"?

Boken handlar om ett gäng ungdomar i Smedjebacken som har sex, skär sig i armarna och tar droger. Det hela kulminerar i en två veckor lång och vild fest i ett sommarhus. Och visst är det uppdiktat. Det är ju en roman, men klangbotten finns i verkligheten.

- Det verkar ha blivit värre med åldrarna när det gäller droger i Smedjebacken. Det är inte ovanligt att 15-16-åringar tar amfetamin. Mycket värre än när jag bodde där. Det är lättare att det blir utbrett på småorter, när folk umgås så nära. Men jag ska inte säga att det är extremt mycket i Smedjebacken eftersom jag inte vet hur det ser ut på andra håll.

- Drogerna anpassar sig efter samhället. Man går inte så mycket på rave här, så ecstasy är inte den vanligaste partydrogen.

Bokens soundtrack är snarare punk än techno. The kristet utseende, Misfits, Ebba Grön, Thåström och GG Allin, även Ludvikabandet Mainliners spelas titt som tätt på boksidorna. Men numera lyssnar hon mest på Rolling Stones och the Doors. Musik som hennes pappa skulle kunna gilla, och faktiskt gillar.

En stor del av boken handlar om tonåringarnas komplicerade relationer till sina föräldrar, kärlekslöshet och föräldrar som själva beter sig som tonåringar.

Malin Hedins egna föräldrar har ännu inte läst boken.

- De får väl köpa den, skämtar hon.

Recensenter är hon inte rädd för. Det är betydligt värre att boken kommer att läsas över huvud taget.

- Det är ganska ångestladdat. Det är en bok som inte borde läsas av släktingar. Folk kommer att få en massa tankar om mig och mina kompisar. Det är jobbigt. Men alla kan ju inte tycka lika.

Jämförelsen med Lukas Moodyssons "Fucking Åmål" ligger naturligtvis inte långt borta. Det handlar om unga tjejer som driver runt och väntar på att livet ska börja. Även om hon gillar filmen tycker Malin Hedin att jämförelsen haltar.

- Jag tror att "Fucking Åmål" handlar mer om vuxenblivande. Det här är samma sak, men drogerna gör det hela svårare.

Själva skrivandet var snarare något som inte gick att stoppa än resultatet av en medveten plan. Hon började skriva på "Fjäril utan vingar" när hon var tretton. Hon har lagt den ifrån sig i omgångar. Plockat upp den. Skrivit om. Skrivit annat. Men hela tiden ville hon berätta något. Frågan var bara för vem? Själv skriver hon att bara datorn "var enfaldig nog att inte be mig hålla käften".

- Jag hoppas inte boken är moralisk. Den ska inte vara någon moralisk predikan alls. Jag har inte skrivit den i syfte att avskräcka folk från att ta droger. Jag har inte skrivit med någon baktanke, det har bara blivit som det blivit.

Nu har flödet stillnat lite. Hon har blivit lite mer hämmad av skrivregler och får inte lika mycket idéer längre. Men fortfarande kan hon vakna mitt i natten och sätta sig framför datorn.

- Ingen kan säga vad som är rätt och fel när man skriver.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons