Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tito Beltràn landets bäste Alfredo

Annons

Jag har länge förstått att Tito Beltràn lever ett musikaliskt dubbelliv. Det är mer än 15 år sedan jag första gången hörde honom, i Söderbärke kyrka, och han har fortsatt att ge konserter som gör honom mycket populär i breda lager.

I dessa, bland annat i Dalhalla häromåret, brukar han vara svulstig, teatral och vobblande. Knappast vad som gör att operahus i Wien, San Fransisco och München vill ha Beltàn.

Innan nationalscenen hinner presentera Beltràn (det är på gång) kunde Opera på Skäret någon mil söder om länsgränsen stoltsera med honom i La Traviata. Han har gjort rollen som Alfredo 120 gånger och gör den i Verona till hösten.

Uppsättningen är inte alls konsertant; med mycket enkla medel hade sådana reservationer kunnat tas bort ur annonseringen. Det blir egentligen bara konstigt när kammarjungfrun Annina agerar i full galaklänning.

En divan att dö på för Violetta samt ett bord för kortspel och brevskrivande är ju allt som behövs i scenografin. Sångarna skådespelar fullt ut.

Nedläggningsblues präglar fortfarande operaanläggningen, totalt sett. Behovet av en textmaskin är skriande - hittills har verken framförts på originalspråk. Jag sätter också frågetecken för Skärets operafestivals placering i tid - precis samma veckor som Dalhallas operafestival pågår. Jag ser också med egna ögon att Dalhalla och Skäret delar publik - uppenbarligen kryssar habituéerna emellan Rättvik och Ljusnarsberg.

Skärets stora resurs är sågverkets torkhus där föreställningarna ges. Akustiken är bra, men skärmar och scenplacering ger en litet nyckfull ljudbild. Det finns ”döda fläckar” på scenen. Väggens glipor gör det riktigt kallt. Men svalorna i taket är charmiga.

Förra året fanns två läktare, vända mot en scen i mitten. I år finns en, utdragen läktare. Eftersom torkhuset är så långsmalt blir det långa avstånd fram till scenen för publiken längst bak - väsentligt längre än på exempelvis Operan.

Beltràn är en glödande Alfredo. Hans barytonala tenor framträder tryck och en intagande jämnhet över registret. I den ofta strukna strettan i andra akten briljerar han som mest. Kan ingen sätta upp Trubaduren med honom i Sverige snart?

I pausen beklagar sig Beltràn över den förkylning han ådragit sig bland pingviner i halvmeterdjup snö i Chile i juli. Han sprejar sig med något i halsen och hostar också till i slutet av andra akten.

Men av dessa besvär finns absolut inga hörbara resultat. Det är svårt att tänka sig att någon svensk tenor skulle göra Alfredo bättre idag - och det är märkligt att konstatera det i en virkestork på Skäret.

Guido Paevatalu gör en fin lyrisk tolkning av Germont och hans gestaltning när han ber Violetta om hennes kärleksoffer är stark. Mest minnesvärd är trots Paevatalu och Beltràn Charlotta Larssons Violetta Valéry. Jag har aldrig upplevt en så genomtragisk och inåtvänd rollframställning - det finns ju utrymmen för festliga inslag i de första akterna. Men Larsson väljer att låta döden sitta på axeln på hennes Violetta hela tiden.

Förutom tendenser till trötthet i rösten efter den krävande första akten är hennes mjuka och klangrika sopran fascinerande genom hela verket. Hennes Addio del passato blir en nästan påfrestande upplevelse av naken smärta.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons