Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tio års arbete nu klart

Annons

LitteraturI begynnelsen var kampdikten. Leon Larsson var mest spridd och hade fler läsare än de stora 90-talisterna tack vare de arbetartidningar som publicerade honom och de upplösningar på arbetarmöten som ägde rum. Arbetarromanen är ett senare fenomen- men arbetarlitteraturen som fenomen tillhör landets originella bidrag till världslitteraturen.

Om definitionsproblematiken sade Furuland att det inte räcker med att det handlar om litteratur för, om eller av arbetare-det vore fel att beteckna det upprörda Linné skrev om förhållandena i Falu gruva som arbetarlitteratur. Nej, Furuland går till skärningspunkten mellan litteratur för, om och av arbetare och tittar särskilt på texternas idéinnehåll och ideologiska förankring.

Han menar att det är en styrka för svensk arbetarlitteratur att det inte krävts partidisciplin eller partitillhörighet; den har fått leva sitt eget liv. Som litterär strömning blev den därför starkare, bättre och mångsidigare än i många andra länder. I dag har verkligheten för arbetare på kontor, i serviceyrkena och i den offentliga sektorn måst läggas till genren.

"Folkrörelselitteratur" menar han är ett svåranvändbart begrepp. När väckelse-, bonde- och nykterhetsförfattare läggs till blir det en heterogen grupp. Furuland talar hellre om en strömning än en skola. Uttrycken har varit vitt skilda och när det blir tal om en litterär skola har det genom åren lett till fejder och reduktionism. Däremot ser han ingen motpolsställning mellan modernism och arbetarlitteratur. Furuland påminde om att Martin Koch skrev expressionistiska texter under första världskriget.

Furuland ådagalade en påtaglig stolthet över detta litterära projekt. Han vågar kalla boken "heltäckande", inte minst sedan han kartlagt genrens många betydande lokalt och regionalt förankrade författarskap. Professorerna har också grundforskat vad gäller utlåningen i arbetarbiblioteken och funnit att arbetarna i lika stor utsträckning läste utländsk arbetarlitteratur av författare som Gorkij, Nexø, Sinclair, London och Linna.

I jämförelse med dessa stora författare konstaterade Furuland att svenska motsvarigheter står sig väl och också överträffar de internationella namnen i kvalitet. Han menar att Kochs Guds vackra värld är lika bra som Emile Zolàs Germinal, att Moa Martinsons Mor gifter sig är bättre än Maxim Gorkijs En mor och att Upton Sinclairs roman om slakteriarbetarnas förhållanden har sin lika inflytelserika motsvarihget i Ivar Lo-Johanssons romaner om statarna. Och som litteratör var Lo-Johansson bättre.

Furuland hade inte mycket till övers för postmodernistiska frontfigurer som Lacan, Kristeva, Foucault, Lyotard, Deleuze och Derrida (80- och halva 90-talet hade arbetarlitteraturen det svårt i ett kulturklimat som Furuland anser var nyliberalt och inriktat på inomlitterära frågor), men gladdes åt vad han betecknar som ett paradigmskifte i och med reentrén i den litterära offentligheten för författare som Kjell Johansson, Elsie Johansson, Aino Trosell, Göran Greider och Majgull Axelsson. Furuland tycker också att det ser lovande ut med de yngre författarna som Tony Samuelsson, Torbjörn Flyckt, Kjell Eriksson och Mikael Niemi.

Folkbildarmannen Lars Furuland var emellertid pessimistisk till det offentligas satsning på kulturdagar och kulturnätter runt om i landet. "Rena mediajippon", kallade han dem.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons