Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tinariwen bytte gevär mot gitarrer

Annons

"Att resa är att lära sig"

Exile on Mill Mountain.

Det är vad som väntar i helgen.

När Faluns förenade grisfarmare ännu en gång ska göra sitt bästa för att förvandla staden till sunkig svinstia medelst gatufest är det bäst att hålla sig hemma.

Sockervadden och coverbanden kan vänta.

För evigt.

Hellre då inviga brasiliansk hängmatta på balkongen.

Vila.

Sova.

Kanske drömma.

Kanske om kommande festivaler.

Det finns en festival jag SKA till någon gång i livet om jag så måste hacka av mig vänstra armen för att komma iväg.

Nej, jag är inte en av de där stackars vilseledda krakarna till män som dyrkar Morrissey över allt annat i universum.

Hultsfredsfestivalen ser förvisso trevlig ut med Pixies och PJ och allt, men det är en helt annan festival jag har i åtanke.

En ökenfestival.

Inte en festival som är öken. En festival i öknen.

Glastonbury, Reading, Ozzfest, Lollapallooza, South by Southwest, Wacken Open Air, Roskilde och alla andra får ursäkta, "Festival In The Desert" måste vara den mest maxade musikfestival som arrangerats sedan Woodstock.

I januari i år firades den fjärde festivalårgången. En och en halv dags kamelritt utanför Timbuktu i Saharaöknen i Mali.

Festival Au Desert arrangeras av tuareger i Mali. Järngänget bakom kulturfesten är samma killar och tjejer som häromåret välte FFF över ända med Tinariwen.

Tinariwen spelar en elektrifierad bluesrock där John Lee Hooker möter Velvet Underground i en återkoppling till den musik som spelades i Mali innan de första slavskeppen satte kurs mot bomullsplantager i den amerikanska södern.

Tamashek - urblues.

Medlemmarna i Tinariwen var en gång soldater i den gerillarörelse som opererade från Kadaffisponsrade lägerskjul i Libyen.

Vid deras sida framstår 50 Cent och andra töntiga amerikanska hiphop-hårdingar som en samling knutknypplande, sandlådebråkande pojkscouter.

Kheddou i Tinariwen har blivit skjuten 17 gånger.

Tinariwen bytte dock gevär mot gitarrer och började spela ökenblues.

För frihet, fred och kärlek.

Kanske de sista sanna rockrevolutionärerna i modern tid?

Festivalen Tinariwen är med och arrangerar är inget för den som tycker duschar, bajamajor, fungerande ljudanläggningar, mobiltelefoner, e-post, langos, pizza, hamburgare, krims-krams-stånd och annat är festivala självklarheter.

Cateringen på Festival Au Desert är ett beduintält med två lokala delikatesser på menyn.

"Vad får det lov att vara? Cous-cous med grönsakssås eller cous-cous med getben?"

På Festival Au Desert är taxi en kamel, toa närmsta sanddyn, skorpioner i skorna vardag, tält lyxigt och 40-gradiga temperaturväxlingar naturliga inslag.

Ett lokalt banditgäng var nära att tvinga festivalarrangörerna ställa in redan första årgången, 2001. I år yrde en sandstorm in i mixerbordet och ställde till elände.

Spelschema? Heh-heh-heh...

Lista över artisterna? HA-HA-HA!!!

David Hutcheon levererar en lödig, rolig och inspirerande rapport från Festival Au Desert 2004 i gubbrockmagasinet Mojo 126.

Kolla in den. Du kommer också vilja hacka av dig vänsterarmen.

Och missa för allt i världen inte Tinariwen på årets FFF den 16 juli.

Avgående festivaldirektör Hasse Hjorth vet hur en svanesång ska låta.

Tamashek.

Jävlar anåda!

TUAREGISKT ORDSPRÅK

Mer läsning

Annons