Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Timmar av tvekan

Annons

Han var en rännstensunge med halvdana skolresultat, som i stället för att ta den utstakade vägen med jobb på fabriken utanför Liverpool, valde att ta anställning som damfrisör.

Kanske för att det är ett yrke som både för Russell och hans rollfigur Rita kan kombineras med litterära ambitioner. Under tiden tanternas permanent verkade började Russell skriva den dramatik som så småningom skulle göra honom till en av Englands mest älskade arbetarklassskildrare.

Rita, som lånat mer än ett drag från Russell, bestämmer sig en dag för att romanerna hon plöjer på salongen kan leda henne bort från rutinkrökandet på puben och maken Denny som vill skaffa barn.

Tack vare en kurs på Folkuniversitetet (Jo, det kallas så i pjäsen) stövlar hon en dag in i arbetsrummet hos den mer än lagom alkoholiserade litteraturprofessorn Frank. Frank är less på livet, less på studenter, sin egen poesi har han rivit sönder för länge sedan.

Oj, vad han är less.

Men Rita skakar om, hon älskar ju kulturen, men lika mycket som hon vill tillägna sig Tjechov vill hon kunna konversera med studenterna som ligger på gräsmattan utanför Franks fönster. Hon vill välsignas med högskolebildningens sociala nycklar.

Frank å sin sida har börjat jäsa av de oerhörda mängder klassisk bildning och whisky han hällt i sig. Inte helt oväntat utstöter han sura dunster.

I Christian Zells tolkning ser han ut som en bussig hembygdsvårdare, med ett enormt Hatte Furuhagen-skägg och solkiga utanpåskjortor.

Det är en roll som har svårt att hitta rätt i en svensk omgivning. Russell har skapat en bitter men fyndig Oxfordprofessor i en värld där klassisk bildning är att citera romantiker utantill som har få motsvarigheter i dagens inhemska akademiska flora.

Men Christian Zell gör så gott han kan, ger Frank en ganska trovärdig sociolekt och ser hyfsat trånsjuk ut när den sexuella spänningen laddas upp. Men som människa är han lika platt som en boksida innan samspelet med Marika Strands Rita kommer igång på allvar.

Inte heller Strand bjuder på någon märkvärdig rolltolkning. Men texten verkar i dem båda. Och deras sociala konstruktion läggs i dagen, bit efter bit.

Russells text är charmerande effektiv, trots att den sabbats en smula i Östgötateaterns turnérande uppsättning.

Jag vet inte om det är Lena Nyhléns översättning eller regissören Olle Petterssons regi som rimmar illa med verkligheten. Men kompromisserna blir för många när dramat ständigt hoppar mellan Thatchers hårda England runt 1980 och dagens TV3-Sverige.

Och att halka fel i klassreferenserna går inte riktigt för sig i den här pjäsen. För det helt centrala i historien är vad sociologen Pierre Bourdieu skulle kallat "tillägnandet av socialt kapital".

Rita vill lära sig de rätta fraserna och klädkoderna för att passa in i medelklassen. Och klassbarr-iärerna ser helt enkelt inte likadana ut i 70-talets politiskt mycket hårda England och dagens Sverige.

Att skildringen av klassamhällets sociala fängelsen ändå är så stark får tillskrivas Russells dramatiska snille. Franks och Ritas relationer utvecklas inte nämnvärt på det personliga planet - den sexuella spänningen förblir outlöst, patriarkens makt över kvinnorna oförändrad. Den maktförskjutning som sker är rent social. Rita klättrar på samhällsstegen, snubblar fram i den akademiska hierarkin och kommer någonstans att överleva föredettingen Frank.

Och mitt i alltihop reser sig Sören Brunes scenografi, en gungande, bokspottande bokhylla, som en mur mellan dem båda.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons