Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tillförsiktens epok

Annons

böcker |

GRUPP 8 OCH JAG

Gunilla Thorgren

Norstedts

Vilka var då dessa konstiga kvinnor? Man kan notera en övervikt av journalister i den lilla gruppen, vilket säkert bidrog till att ryktet om den snabbt spreds i medievärlden. Gunilla Thorgren skildrar gruppen och det samhälle där den växte fram i den läsvärda boken Grupp 8 och jag. Hon beskriver sig själv som en icke-akademisk, jordnära aktivist som allt som oftast kom på kollisionskurs med gruppens mer teoretiskt lagda medlemmar.

"Gör motstånd - Gråt inte! Var glad - Gå till angrepp!" var rubriken för det första handlingsprogrammet. I ett sammanträdesprotokoll från 1970 står det: "Ulla och Iréne gillar inte 'Var glad!' i handlingsprogrammet." Där ställdes sju konkreta krav, många fortfarande med hög aktualitet. Kraven gällde kvinnors rätt till arbete, arbetslöshetsunderstöd, betald vuxenutbildning, barnstugeplatser, fri abort och smärtfri förlossning, nybyggnad av kollektivhus och förbud mot exploatering av deltidsarbetande.

Grupp 8:s första studieprogram utarbetades av författaren Barbro Backberger. Redan i den första punkten summeras den diskussion som tidvis skulle bli en förlamande tyngd för kvinnorörelsen (inte bara för Grupp 8, och inte bara i Sverige): "1. Behövs en särskild kvinnorörelse? Varför måste den vara revolutionär och stå på socialistisk grund?"

Gunilla Thorgren (som i dag är statssekreterare hos kulturminister Marita Ulvskog) höll själv kontakt med den alldeles icke-revolutionära socialdemokratiska kvinnoklubben i Vaxholm där hon bodde, men det vågade hon inte berätta i Grupp 8: "För min del var det pinsamt nog med mitt arbete på det stora veckotidningsförlaget. Om det hade avslöjats att jag dessutom sympatiserade med socialdemokraterna!!! Nej, den striden vågade jag inte ta."

1970 kom låginkomstutredningen med sitt första betänkande. Det svenska utredningsväsendet ägnas en välförtjänt hyllning i denna bok. Av en miljon extremt lågavlönade var 700 000 kvinnor. "Det är väl bättre med en låg lön, än ingen lön alls", sa Svenska Arbetsgivareföreningens talesman Sture Eskilsson i en debatt om låginkomstutredningen.

För unga mammor var bristen på daghem ett annat akut problem. År 1970 fanns det 30 000 platser, behovet var 600 000. Gunilla Thorgren var den gången en ung ensamstående mamma som arbetade på det av kvinnorörelsen djupt föraktade veckotidningsförlaget Åhlén & Åkerlund. Som anställd på Vecko-Journalen bemöttes hon med oändlig värme och förståelse: chefer och medarbetare turades om att ta hand om hennes baby på redaktionen.

Inte utan ömhet skildrar hon det slitsamma organisationsarbetet i Grupp 8. Den öppna organisationen med ständigt tillflöde av nya medlemmar gjorde att samma frågor ideligen kom upp till ny debatt: "Än i dag, om jag råkar hamna på ett möte med stadgediskussion, märker jag hur det slår till en kläpp i hjärnan och jag förmår inte engagera mig."

Gunilla Thorgrens bok borde läsas av alla som är det minsta nyfikna på kvinnorörelsen eller samtidens historia över huvud taget. Den väcker många tankar. I avsnittet "Åttorna och den riktiga kvinnan" kan man exempelvis läsa om Gunilla Thorgrens mormor, som häpen undrade vad som pågick när hon fann pillerkartor i Gunillas badrumsskåp. Var flickan sjuk? Nej, hon åt p-piller. "Menar du att du ägnar dig åt det där fastän du inte behöver?" För mormodern var sexualiteten ett nödvändigt ont som hörde till äktenskapet: "Att kvinnan kunde ha egna sexuella drifter var henne fullständigt främmande."

Ibland antar bokens berättelser rent burleska former, som i redogörelsen för det internationella kvinnoseminariet i Stockholm 1971. Den holländska gruppen Dolle Mina hade tagit med sig en man. Feminister från USA, Italien och Frankrike exploderade av vrede, mannen måste bort. Det blev bråk och gråt och avslutningsfesten fick delas i två:

"Jag erbjöd då, som vanligt, mitt hus på Rindö. Där avhölls den feministiska festen, som för min del häpnadsväckande nog slutade med att min dåvarande man försvann med två vackra latinska damer ner i buskagen vid havet. Man kanske kan uttrycka det så, att dessa kvinnor trots allt förmådde skilja mellan ideologi och praktik."

Efter seminariet visade det sig att lokalerna utsatts för inbrott. Ingenting av dokumentationen fanns kvar. De amerikanska feminister som i vredesmod lämnat lokalen blev misstänkta, men ingen vet vad som hände: "Nu blev det bestående minnet konflikten mellan kvinnoorganisationer i synen på mannen, inte ett minne av vad vi hade gemensamt. Är inte det ironiskt?"

Här finns även tragikomiska redovisningar av hur renläriga vänsterkvinnor kom med försåtliga attacker mot Grupp 8. Det är påfallande när man betraktar 1960- och 70-talets kvinnorörelse på några decenniers avstånd hur mycket energi som las ner på negativa saker, till exempel att kvinnor tog avstånd från andra kvinnor.

Feminismen har överlevt, i motsats till det mesta av den tidens vänsteridéer. Kvinnorörelsen står på ett unikt sätt, möjligen tillsammans med miljörörelsen, för politiska ideal som bara vuxit i aktualitet och styrka. I dag genomtränger de hela det politiska etablissemanget. Det är viktigt att minnas, eftersom en idé som väl har blivit accepterad lätt framstår som okontroversiell.

"Grupp 8 och jag" redovisar på ett personligt sätt en viktig bit av den moderna svenska kvinnorörelsens historia. Det är en underhållande och faktaspäckad skildring av en annorlunda epok: en tid av hopp, när unga människor med Gunilla Thorgrens ord "hade en häpnadsväckande tilltro till vår egen förmåga att förändra världen". Man unnar alla unga i dag att läsa boken och inspireras av den. Att mycket arbete återstår innan jämställdheten är genomförd kan det knappast råda någon oenighet om.

Världens behov av en genomgripande förändring har inte minskat.

ÅSA MOBERG

Mer läsning

Annons