Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Till ljudet av en änglatrumpet

Annons

Lyssna. Kan du höra ljudet av Miles Davis dystra änglatrumpet på "Freddie Freeloader"?

Vi pratar här om plattan "Kind of blue", jazzpryl som till och med hårda killar som, säg, Iggy Pop har spisat. Varför skulle då jag vara sämre?

Jag köpte mitt ex för snart tre år sen. Jag brukar spela den om hösten och gånger då jag vill komma ner i varv.
Och hjulen måste sluta snurra nu. Jag har bara liiite bränsle kvar i tanken. Jag kom hem från västkusten sent i natt och det tär på en dagen därpå.

Klockan är... jäklar, fem på eftermiddan, och jag har fått noll saker gjorda. Jag borde ha varit till banken och checkat av ett par fonder som jag måste göra mig av med för att slippa leva på ingenting resten av månaden. Och sen skulle jag ha ringt ett par samtal, men icke.
Soffan, det är soffan och jag just nu. Oförmögen att ta mig upp ur den, ligger jag och lyssnar på "Kind of blue" och tror att jag är en cool katt som Erik Winter, Åke Edwardsons romankommissarie som älskar det goda här i livet.

På det här viset lurar jag mig själv att tro att jag ska få tillbaka vad jag saknar. Tjena, det funkar inte alls.
Du frågar alltså om jag är trött? Du vet hur det är att ha semester. Man ska hinna med så mycket. Kraven, de outtalade kraven på en att ha Väldigt Många Minnen Från Ledigheten gör mig helt kass i magen och jag vet varken ut eller in.

Efter två veckor på väg överallt och ingenstans mal nåt i mig. Jag vill ut igen, träffa nytt folk, blinka med ena ögat åt snyggaste servitrisen, parkera på nån strand och läsa om "Populärmusik från Vittula" och "High Fidelity". Jag vill inte, som nu, dras med mig själv här hemma i Örnnästet och vänta på att tv-kvällen ska börja så att jag kan zappa runt bland kanalerna och slötitta på program som omöjligen kan göra en människa glad, för att till slut slockna och sova utan att drömma.

Jag måste bort. Slänga mig i väg igen. Med pengar på fickan. Inbilla mig att livet är en fest.
Och mitt i all den här sörjan ringer telefonen.

Förlåt, det var vännen T. Han frågade om de två resorna till västkusten. Jag sa som det var, att bägge var fantastiska och att jag vill vara med om ännu en tripp innan sommaren är slut.
Han sa att jag ska kasta mig på ett runaway train och åka ner till honom i morron, och det är vad jag ska göra.
Jag sticker, till Skåne. Nytt landskap, nya tankar.
Hör du vad jag säger, Miles? Tack för din änglatrumpet. Men den är det sista jag behöver.
Förstår du det?

Och för övrigt...
...har Robban ett alldeles eget örnnäste i Grebbestad. Det ska den gode mannen ska vara stolt över.
...finns det möjligen en chans att du inte tvingas att se "Bruce den allsmäktige". I såna fall tillhör du en lyckligt lottad skara. Medioker rulle, med andra ord.
...är Danne, killen med High Chaparall-skjortan, en chaufför och bartender att lita på.
...meddelar en säker informatör att Ulf Lundell var suverän i Halden i lördags. Som jag brukar säga: lita alltid på mäster Lundell.

Energi: Solen (skiner fortfarande).
Mamma (världens bästa).
Oenergi: Norgerutten (felaktig vänstersväng utanför Strömstad lade grunden till den).

CARL -JOHAN BERGMAN

Mer läsning

Annons