Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Thoreau lockar fortfarande läsare

/

Annons

I mars 1845 lämnade han staden Concord i Massachusetts, USA för att bygga sig en enkel stuga vid en närbelägen tjärn, Walden Pond.

Där ägnade han sig åt sin lilla bönodling, långa vandringar, fiske, bad och dagboksskrivande. Nio år senare skildrade Thoreau sitt två år långa experiment i den senare så berömda boken Walden.

Den kom på svenska 1924 i översättning av Frans G Bengtsson under titeln Skogsliv vid Walden. Bengtsson utelämnade en del partier i boken, men nu finns en fullständig svensk översättning, Peter Handbergs Walden (Natur & Kultur).

Personligheter som Tolstoj, Gandhi och Martin Luther King Jr har vittnat om att de tagit intryck av Thoreaus Walden. Vad är det då som gör att boken fortfarande har så många läsare?

Det finns en liten episod i Walden som kan ge en del av förklaringen till Thoreaus popularitet. En dag blir han vittne till en ovanlig händelse.

På väg ut till vedtraven intill stugan får han syn på två stora myror, den ena röd och den andre svart, som utkämpar en våldsam tvekamp. När han tittar närmare efter finner han att veden är täckt av sådana kämpar:

Röda republikaner på den ena sidan, svarta imperialister på den andra. På alla håll och kanter var de inbegripna i en kamp på liv och död, och ändå hördes det inte det minsta ljud och aldrig har några mänskliga soldater kämpat så beslutsamt som dessa. Jag såg två som satt fast i varandras grepp, i en liten solig dalgång bland vedklabbarna, nu vid middagstid beredda att slåss tills solen gick ner eller livet släcktes ut.

Thoreau avslutar sin utförliga skildring av bataljen med en kort kommentar: "Det slag som jag bevittnade ägde rum under Polks presidentskap."

Ironin går inte att missa. 1846 började USA (anförda av president James Polk) ett krig mot Mexico. Thoreau ansåg att kriget bara var avsett att gynna slavstaternas intressen.

I protest vägrade han betala sin skatt (en dollar) det året och satt en dag i fängelse för detta. En vän betalade avgiften mot Thoreaus vilja, och han återvände till sin stuga.

Medan han skrev Walden bröt Thoreau också mot lagen genom att hjälpa en förrymd slav till Kanada och därigenom till friheten.

Senare utvecklade Thoreau sin milda form av anarkism i en liten skrift, Civil Disobedience (1849; Om civilt motstånd).

Walden präglas av en moralisk integritet som har inspirerat bland annat Gandhis motstånd mot den brittiska ockupationen och Martin Luther Kings tålmodiga kamp mot orättvisorna i det amerikanska samhället.

Men Thoreau kan inte reduceras till att bli en politisk agitator. I lika hög grad lockar han till läsning genom sin säregna stilkonst.

Frans G Bengtssons numera föråldrade översättning gjorde ett starkt intryck på mig under gymnasieåren, även om Handbergs nya version visar på bristerna hos Thoreau.

De långa inledande avsnitten är faktiskt ganska tråkiga. Uttalanden av typen "ni blir sjuka av era försök att spara ihop och lägga undan något för de dagar då ni är sjuka" är vitsiga, men bara i små doser.

Lyckligtvis domineras Handbergs översättning efterhand alltmer av fascinerande stämningsbilder:

När jag vandrar i skjortärmar längs tjärnens steniga stränder, även om det är både kyligt, blåsigt och mulet, och inte ser något som väcker mitt intresse, så känner jag ändå en sällsynt samstämmighet med elementen. Oxgrodornas trumpetstötar förkunnar nattens ankomst, nattskärrans ton föds i krusningarna på vattenytan. Samhörigheten med alarnas och asparnas skälvande blad får mig nästan att tappa andan; men precis som sjön så krusas min stillhet, den rivs inte upp.

Thoreau närmar sig den religiösa mystiken när han talar om ensamheten, ett ämne som naturligt nog blev aktuellt under tiden vid Walden Pond:

Jag är inte mer ensam än doppingen som skrattar i tjärnen, eller för den delen mer ensam än tjärnen själv. Vilket sällskap har väl denna sjö om jag får fråga? Och ändå är den inte dyster utan livfull, det syns i dess azurblå vatten. Solen är ensam, förutom i disigt väder då det ibland tycks finnas två, men den ena av dem är en falsk sol.

De ovanstående passagerna kan ge intrycket att Thoreau var en världsfrånvänd drömmare. Inget kan vara mer felaktigt.

Thoreaus breda bildning omfattade såväl klassiska språk som naturvetenskap. Han fick en del extrainkomster genom sina kunskaper inom lantmäteriet.

Periodvis hade han också anställning som lärare i Concord. Både hans omfattande dagböcker och Walden är fyllda av noggranna iakttagelser av naturfenomenen.

Respekten för naturen är en hörnsten i Thoreaus värld. Han hade sina ideologiska rötter i transcendentalismen, en litterär och filosofisk rörelse som hävdade vikten av att människan lär sig leva i harmoni med universum.

I Walden lyfts bisonoxen fram som ett föredöme. Den betar i lugn och ro av präriegräset och vet inte av någon jäkt.

40-50 miljoner bisonoxar strövade över prärien i början av 1800-talet. Vad Thoreau inte visste var att arten nästan skulle komma att utrotas nästan helt innan seklets slut.

Senare tiders miljörörelser har en föregångare i Thoreau. En sådan som biologen Rachel Carson har talat varmt om filosofen vid Walden Pond.

I början av 60-talet lade hon märke till att antalet fåglar hade minskat kraftigt i de amerikanska skogarna.

I boken Tyst vår (Silent Spring, 1962) visade Carson att detta orsakades av det ökade bruket av kemiska bekämpningsmedel, vilket blev en väckarklocka för hela nationen.

För Thoreau blir den nyanlagda järnvägen inte långt från hans stuga en symbol för en andefattig materialism som brett ut sig alltmer, men i bokens meditativa passager finner han alltid anledningar att glädjas.

Thoreau har fortfarande mycket att säga, men hans röst låter lite vemodig i historiens ljus. Bäst kommer Walden till sin rätt i små portioner under en längre period.

Men vem har tålamod nog att läsa böcker på det sättet?

Mer läsning

Annons