Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Teater ska det tyckas om"

Annons

År 1923 tvättade Albertina Elemine Lindström, som var statarhustru på en gård i Skåne, varje lördag grisen och red sedan på den. Hon belönades med barnens jubel.

Sjuttio år senare flögs filmstjärnan Sean Connery i full mundering som Kung Rikard i helikopter till inspelningsplatsen för filmen Robin Hood. I filmen red han sedan på häst in till byfolket som en räddande ängel. Scenen varade mellan 30 och 60 sekunder.

Ryktet säger att han för detta belönades med 6 miljoner dollar.

Vad är kultur?

Vad är teater?

Vad är god underhållning och för vilka ska den spelas?

Vilka ska ha betalt?

Och sist men inte minst - vem tusan ska bestämma allt?

Statarhustrun Albertina Elemine Lindström var min mormor och var invandrare från Danmark.

Grisridningen var hennes enda framträdande, som jag känner till, men under hela min barndom uppträdde hon hela dagarna musikaliskt med något slags märkligt visslande som bestod av att melodiskt pressa luft mellan tänderna. Hon var min stora inspirationskälla och i hennes närvaro växte min dröm om att bli skådespelare till det enda självklara valet i min uppväxt.

Jag växte upp i arbetarkvarteren i Solna utanför Stockholm och jag tänkte, och jag tänker, att alla människor har lika värde. Mormor hann dö innan jag blev skådespelare. Min start var kringelkrokig.

I Stockholm låg Kungliga Dramatiska teatern och speglade sig i Nybrovikens vatten och frågade sig vem som vackrast i landet var. På den tiden skrämde huset mig som Mårran i Mumintrollen. Jag ville spela en annan teater för en annan publik. En publik som inte var van att gå på teater.

I början av 70-talet bildades Teatercentrum - en organisation för de fria teatergrupperna. De ville lämna teatersalongerna och söka upp sin publik. De ville spela teater för barn och ungdom. Det här var precis det jag själv ville. I samma veva startade länsteatern ute i landet. Jag blev tillfrågad om jag ville vara med och starta den fria gruppen Dalateatern.

Året är 1973. Det är januari och kallt när bussen sätter av mig i Falun.

Vi är åtta stycken.

Vi ska spela teater för dem som annars inte går på teater.

Vi ska söka upp dem i deras egen miljö.

Vi ska spela teater i varenda by i hela Dalarna.

Vi är åtta stycken.

Vi får två klassrum ovanpå en mekanisk verkstad på Sturegatan.

Ibland när vi har fysisk träning kommer de upp och säger att vi stör dem.

Vi har träning varje dag.

Och möten.

Morgonmöten, veckomöten, månadsmöten, utvärderingar.

Vi planerar tillsammans.

Vi sätter oss in i ekonomin.

Vi ska vara delaktiga i allt.

Vi har lika lön.

Demokrati.

Vi skriver och repeterar en pjäs om Fet-Mats och strejken i Falu koppargruva på 1600-talet.

Vi köper en gammal buss och bestämmer oss för att inte måla kurbits på den.

Har premiär på Fet-Mats - en kärlekssaga och åker på turné.

Ett halvår har gått.

Det skrivs om oss i tidningarna.

Till hösten delar vi upp oss i två grupper. Vi arbetar fram "Till älgjakten reser jag hem" - om avfolkningen i norra Dalarna och "Tyck om mig" för högstadiet om ungdomars sex och samlevnad som Socialstyrelsen initierat.

Båda pjäserna arbetas fram tillsammans med dess publik.

Det skrivs om oss i tidningarna.

Vi köper en gammal Volvo Duett med släp.

Vi flyttar till ett eget litet hus på Engelbrektsgatan.

Vi sätter upp Woyzeck som Dagens Nyheter utser till en av årets bästa föreställningar.

Det skrivs om oss i andra tidningar också.

Vi vill bli länsteater.

Vi för en hård kamp om att få slippa ha chef - vi vill ha ett kollektivt styre.

Men nej - det är omöjligt inom landstinget.

Chefen ska vara en fysisk person.

Det skrivs om oss i tidningarna.

Så blir vi 1975 länsteater.

Göran O Eriksson, legendarisk regissör, kritiker och översättare, blir vår första chef av många.

Teatern växer.

1988 flyttar vi in i nybyggda teatern vid ån som byggts för oss. En riktig teater!

De åtta som startade hade tredubblats.

Vi hade blivit konstnärlig personal, teknisk personal, administrativ personal.

Vi gjorde mycket teater.

För en tid sedan utkom Rikard Hooglands doktorsavhandling Spelet om teaterpolitiken. Det svenska regionteatersystemet från statligt initiativ till lokal realitet.

Det 71 sidor långa kapitlet som ägnas tillkomsten av länsteatern i Dalarna är på många sätt intressant läsning. Där beskrivs en lång, hård och svindlande kamp om vilka som ska få vara med och vem som ska bestämma över kalaset. Och många som tycker mycket under vägens gång. Det är politiken, journalister, statens kulturråd, politiker, sociologer, teaterchefer, teatrar, teaterförbundet, författare, politiker...

Två röster saknas dock;

Publikens och kvinnornas.

Var fanns de/vi?

Hade de/vi ingen åsikt?

Befann de/vi oss inte i positioner där någon lyssnade?

Jag minns när vi 1979 gjorde Kvinnan i skåpet. Den byggde på en novell av konstnärinnan Ingrid Eriksson, om hennes farmor som fick tolv barn. Vi var tre kvinnor som tillsammans gestaltade 33 roller. Allt från farmor till män, strömmingar och pottor. Vi delade upp publiken och hade män och kvinnor på olika sidor. Vi tilltalade dem ibland direkt och ibland var vi mitt ibland dem.

Jag minns när vi sommaren 1982 satte upp Lysistrate nedanför hoppbackarna i Falun. Vi bar mask och uppstoppade kostymer med svällande bröst och bakar. Männen hade fallosar som släpade i backen. Det var levande musik. Burleskt och mycket, mycket roligt. Runt föreställningen var olika upptåg. Publiken togs emot av bland andra teaterchefen som var med och bar en och annan i guldstol. En äldre kvinna återkom nästan varje kväll. Hon satt längst fram och andra föreställningen kastade hon upp en slant till mig på scenen. Jag lade den i skon och varje kväll kände jag hennes stöd.

Jag minns när jag gjorde Winnie i Becketts Lyckans dar. En så svår och konstig pjäs - gick den att spela utanför storstäderna? Hellre ett rejält fiasko än ingenting alls, citerade vi Beckett. Det blev inget fiasko. En kvinna kom fram till mig en dag och berättade att hon sett föreställningen och blivit så lycklig att hon gått hem och bakat bullar.

Jag minns...

2003 - efter 30 år - sade jag upp min fasta tjänst på Dalateatern och återvände till Stockholm och började frilansa. Under dessa 30 år har jag bland annat spelat Shakespeare, Brecht, Aristofanes, Staffan Westerberg, Werner Aspenström, Alan Ayckbourn, Noel Coward, Tjechov, Euripides, Beckett, Neil Simon, Lorca, Sam Shepard. Nyskrivet och pjäser skrivna i samarbete med dramatiker.

Det har alltid funnits åsikter om det vi gjort.

Ibland för vänstervridet, ibland för privatteateraktigt, ibland för mycket självskrivet, ibland för smalt, ibland för mycket skratt, ibland för mycket gråt. Det ingår i teaterns natur, den ska det tyckas om. Likgiltighet är lika farligt som att upphöra existera.

30 år är en lång tid att betrakta i backspegeln.

Mycket har förändrats.

De fria grupperna slåss för sin existens. En stunds demokrati svepte som en virvelvind in på institutionsteatrarna och svepte lika snabbt ut.

Fasta ensemblar är i många fall inte önskvärda. Skådespelare är pjäskontrakterade och byter arbetsplatser fortare än ormen ömsar skinn.

Den fackliga verksamheten är svår att hålla vid liv på ett lokalt plan. Kvar är chefer, producenter och administrativ personal.

Jag tror fortfarande på en demokratiskt uppbyggd teater där skådespelarens möte med publiken är guld värd. En teater som gestaltar ett mångkulturellt samhälle som berättar om kvinnor och män i alla åldrar. En teater som berättar om det som är våra liv.

Allas våra liv.

EVA MILLBERG

Mer läsning

Annons