Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Teater på andra sidan länsgränsen

Annons

Skillnaderna har också varit påtagliga: Länsinstitutionen i öster fick riksgenomslag med sin världsteater, sina mastodontprojekt, sitt borrande i teaterns uruppgift och rötter. Och i centrum hela tiden Peter Oskarson - teatermannen som var vd, konstnärlig ledare, regissör och skådespelare i ett.

Men Oskarson fick betalt upp till fyra gånger - skattemyndigheterna slog ned på hans märkliga konstruktion med bolag och ersättningar. Vänstermajoriteten skar i Folkteaterns anslag med hänvisning till att pengarna behövdes i vården (känns det igen?).

Oskarson lämnade först vd-skapet och nyligen det konstnärliga ledarskapet och började en tämligen bitter blogg om grävande journalister och nitiska skatteuppbördsmän.

Det är därför en betydligt mer riktningslös teater som i år sätter upp Molières Tartuffe än den som satte upp Äktenskapsskolan för några år sedan.

Annars är det roligt att just Tartuffe upplever en ny våg runt om i hela Sverige (inte bara i Dala-Husby). Den är Molières bästa komedi, kompositionsmässigt ett absolut mästarprov (fram till slutets välbekanta haveri), men svårare att i vår sekulära tid få att bränna till medan snåljåpar som i Den girige, hypokondriker som i Den inbillade sjuke eller gubbsjuka som i Hustruskolan är evigt komiska gestalter.

Regissören Olle Törnqvists lösning är att tona ned Tartuffes påstådda religiösa övertygelse till förmån för en mer nymoralistisk och gammelpatriarkal sida. Det är den familjefadern Orgon och hans mor tilltalas av, som kontrast till den libertarianska ideologi de andra familjemedlemmarna svepts med av.

Vore det inte för kostymerna, som med en fortsatt vördnadsfull nick mot världsteaterkonceptet får vara placerade i Molières samtid, skulle Törnqvists tolkning med den lättsinniga Östermalmsfamiljen få fullt genomslag:

Pappa kommer hem efter en "affärskonferens", de unga männen använder alldeles för mycket flottiga hårprodukter, (den numera subventionerade) tjänsteanden är uppstudsig, vinet flödar alldeles för ymnigt och det är egentligen "aktieportföljen" och den äldre affärsmannens andra hustru, lyxhustrun, som Tartuffe kastar lystna blickar på.

Till konceptet hör också den allestädes närvarande världsmusiken - pentatoniskt färgad ibland, en mustig tango ibland, svensk folkmusik ibland - överflödig i stort sett alltid.

Tartuffe blir här ett drama om människokännedom, masker och benägenhet för extrema handlingssätt, där den moderation och sans karaktärer som Elmire och Cléante visar står som kontrast till övrigas egocentrering och lättflyktighet.

Till att denna Tartuffe i viss utsträckning blir en halvkväden visa hör också Törnqvists lösning på det i Tartuffe alltid problematiska slutet.

Rex-ex-machina-ingripandet är struket och en fejkad publikomröstning på ett glatt eller verkligt slut infogas. 90 procent röstar för ett glatt slut och ensemblen spelar upp det andra - i vilket Tartuffes triumf är fullständig och Orgon egendomslös kastas i fängelse. Är vi medskyldiga?

Trots allt rasande av Orgon och hans son Damis, trots de mycket fysiska erotiska turerna mellan Tartuffe och den mångtydiga fru Elmire, äger dramat mest rum i texten. Och sådan text, sedan!

Hans Alfredsons nyöversättning är en ren fröjd, finessrik, på uppbruten alexandrin. Varannan rad tycks föranleda ett fniss; Alfredson är lika inspirerad här som i sina bästa limerickar.

Men som i Äktenskapsskolan häromåret är ensemblen mycket ojämn i alexandrinen. Mats Jäderlund (Orgon) och Peter Eriksson (Cléante) är både trygga och fria, medan exempelvis Arabella Lyons (modern) har klara problem.

Skådespelarmässigt är ett härligt mustigt överspel genomgående. Peter Perski (Valère) och Cecilia Milocco (Mariane) är ett underbart fjantigt kärlekspar. Anna Andersson gör Elmire med återhållet erotiskt sug i agerandet och Mats Jäderlund gör en märkligt nog trovärdig familjefader i en familj i upplösning.

Martin Pareto är däremot en tämligen grå katalysator som Tartuffe och nog borde Harriet Nordlund hittat mer skärpa i den Dorine som är både sanningssägare och smörjmedel i hushållet.

Fakta:

Teater Komedi

TARTUFFE

Av Molière

Regi: Olle Törnqvist

I rollerna: M Jäderlund (Orgon), A Andersson (Elmire), M Pareto (Tartuffe), C Milocco (Mariane) H Nordlund (Dorine), B Gustavsson (Damis), P Eriksson (Cléante), P Perski (Valère/kronofogden), A Lyons (modern)

Träteatern, Järvsö, 15/7

Mer läsning

Annons