Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tankar kring en film

Annons

Tom Tykwers filmatisering av vad som Krzysztof Kieslowski tänkte skulle bli den första delen i trilogin Heaven, Hell och Purgatory fick ett medelmåttigt betyg av tidningens recensent när den var ny för fyra-fem år sedan. Esteticerande och otillfredsställande var några omdömen.

Men filmen, med Cate Blanchett och Giovanni Ribisi i huvudrollerna, är naturligtvis mycket lämplig som diskussionsunderlag för Existentiell filmfestival med underrubriken Kärlek, frihet och beroende.

En lärarinna bestämmer sig för att spränga en knarkkung i luften eftersom polisen är korrupt och handlingsförlamad. Fyra oskyldiga drabbas i stället. Under förhören blir en av poliserna förälskad i henne; de flyr, mördar knarkkungen och begår gemensamt självmord.

Det är en mycket poetisk film, med utdragna avgörande ögonblick, våldet placerat utanför det filmade och vykortsvackert foto. Skildringen är på långt avstånd från realism i såväl förlopp som scenerier. Närmare ligger arketypiska och religiösa övertoner, till vilket Arvo Pärt, som ofta skriver sakral musik, bidrar med filmmusiken.

Extentiell filmfestival Dalarna har funnits några år och har funnit sin form. Många ville och vågade delta i den diskussion som bottnade i funderingar från panelen med Tomas Axelson, Per Olov Enquist och Maria Küchen.

Enquist ansåg för sin del att det var en film om livets helighet med tre mordtillfällen, att terroristen dömer den unge, förälskade och omdömeslöse polisen till döden genom att vilja ha sällskap i döden. Slutscenen med en helikopter som stiger och stiger mot himlen såg han som ren teologi, eventuellt katolsk.

Küchen för sin del såg inga realistiska berättarmedel i filmen, utan betraktade den som "en metaforisk skildring av förälskelsens drömrum" i vilket människor är kapabla till vad som helst. Detta förpassade moraldilemmat till bakgrunden, menade Küchen.

Enquist ansåg inte att kärlekstemat bar. Han såg terroristen som 10-15 år äldre (de facto sju) och ansåg att hon förförde "ett barn" och att hon gick "som om hon hade en hund vid sin sida".

Küchen såg klichéer i filmen från sagornas och Hollywoods världar, där Blanchett, som hade den behändiga egenskapen att se ut som Botticellis Venus (det är så mycket lättare att bli räddad av riddare då) knappast i verkliga livet skulle ha fallit för den unge polisen. "Han skulle inte krokat en sådan kaka".

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons