Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Taktlöst om inte Viveka Seldahl får Guldbaggen postumt

Annons

"There are things in this movie that I thought were a bit of a risk, in terms of the audience finding it quaint, unhip - corny, even. Now that's changed."

Frank Darabont, regissör

"The Majestic"

Det vore dumt att lova att äta upp någonting. Särskilt med tanke på att jag fortfarande inte har klämt i mig gitarrfordralet från förra löftet. Men jag tror i ärlighetens namn inte att vare sig Helena Bergström (Sprängaren) eller Maria Lundqvist (Familjehemligheter) har skuggan av en chans på Guldbaggen för bästa kvinnliga huvudroll i år. Det skulle vara oerhört överraskande, för att inte säga skandalöst och taktlöst, om inte Viveka Seldahl får den baggen postumt för sin insats i Bille Augusts vardagsdrama En sång för Martin.

Dessutom måste nog Sven Wollter stå ut med favoritskapet i klassen bästa manliga huvudroll i samma film, för det ska mycket till för att Kjell Bergqvist (Leva livet) ska få bagge i år igen och Örjan Ramberg lär inte få den för sin insats i Marie-Louise Ekmans Puder.

Nej, dubbla hedersbetygelser åt paret Wollter och Seldahl är att vänta. Allt annat vore uppseendeväckande.

Paret förtjänar dessutom en dubbel. De var båda enastående, fantastiskt, ohyggligt bra i En sång för Martin.

I filmen tvingas Viveka Seldahls karaktär se maken Sven Wollter vittra bort och förtvina i Alzheimers.

Viveka Seldahls bortgång i cancer kastar i viss mån ett helt nytt ljus över filmen. Vi vet att Sven Wollter och Viveka Seldahl var ett kärlekspar i verkliga livet. Vi vet att ödets ironi ofta är grymt.

Och det är naturligtvis svårt att bortse från parallellerna till verkligheten eftersom de i viss mån öppnar upp Bille Augusts film för nya tolkningar. Visste Viveka vad som väntade henne? Vad visste Sven? Hur mycket kände Bille till?

Men historierevision och efterhandstolkningar är sällan, för att inte säga aldrig, särdeles produktiva eller rättvisande eller rättmätiga.

Och i det här fallet kvarstår tyvärr faktum.

Skådespeleriet är genialiskt och gripande, men som film håller En sång för Martin inte måttet.

Jo, förresten, den fungerar säkert utmärkt som informations- och terapifilm för anhöriga till människor som drabbats av Alzheimers eller annan allvarlig sjukdom.

Men som realistiskt vardagsdrama för biografpublik håller filmen inte. Den är helt enkelt för petig, seg och ingående i skildringen av vardagslivets vedermödor, och därför känns det som borde vara en stark film om kärlekens kraft som en upplysningsfilm för sjukvårdspersonal. Därför är det också ett ganska fett fattigdomsbevis för svensk film att En sång för Martin är en av tre filmer som nominerats till Guldbagge i årets-bästa-film-kategorin.

Eller också har gruppen som nomierat filmerna halkat ned i det revisionistiska bakåtblickandets svarta hål.

Låt oss ta en snabbtitt på vad som hade premiär på vita duken i fjol?

Jo, det var filmer som Hans och hennes, Festival, Beck - hämndens pris, Livvakterna, Jordgubbar med riktig mjölk, Känd från tv och Colin Nutleys Sprängaren, men också filmer som Suzanne Ostens Besvärliga människor och Ella Lemhagens Om inte och Daniel Alfredsons Syndare i sommarsol.

Inget katastrofår, men heller inte Fucking Jalla Jalla.

Själv håller jag definitivt tummarna för att Jan Troells vackra Så vit som en snö vinner Guldbaggen för årets bästa film 2001.

Inte minst för att det faktum att båda rullarna är nominerade nästan ser ut som en tanke. Att en film om en rik, framgångsrik äldre herre som försmäktar i senildimmor tävlar mot en film om Sveriges första unga kvinnliga flygplanspilot. Hoppas att Så vit som en snö får baggen. Och att det också förebådar en ny tid i svensk film.

En tid då fler kvinnor tar plats i regissörsstolarna.

Kanske är en sådan tid på väg?

Tjejer som Ella Lemhagen har redan gått i bräschen, på filmfestivalen i Götet debuterar Susan Taslimi med tokfärska komedin Hus i helvete och ska man döma av Lisa Munthes korta exjobbsrulle En andra chans finns det gott hopp om att fler unga kvinnliga regissörer är redo att ta plats i den svenska långfilmens värld inom kort.

Nästa måndag flyttar Guldbaggegalan in i Göteborgsoperan där den borde hållas varje år. Redan på fredag startar filmfestivalen som i år firar 25-årsjubileum, ett jubileum som firas med ett eftertänksamt litet sorgeband kring armen då hela årets festival tillägnas minnet av Viveka Seldahl.

Filmåret 2002 ser annars ut att bli kanon.

Ta bara en sådan sak som att Nicole Kidman är i Trollywood och spelar in film med Lars von Trier. Tyngre puckar än så kan vi aldrig räkna med.

Hoppas att universums just nu coolaste, hetaste och bästa (Moulin Rouge, The Others) skådis kikar förbi filmfestivalen i Göteborg när hon ändå är i krokarna. Nicole Kidman är så cool att hon borde få en hedersbagge bara för att hon finns till.

"Now I can wear heels... "

Nicole Kidman

(om möjligheterna att sko sig efter skilsmässan från Tom Cruise)

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons