Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tacka fan för att kvinnor är rädda

Annons

böcker |

flickan och skulden

En bok om samhällets syn på våldtäkt

Katarina Wennstam

Albert Bonniers förlag

Trots att jag då var i yngre tonåren minns jag den understundom ganska stormiga diskussion som bland annat handlade om en kvinnosyn som fortfarande skuldbelade kvinnor utsatta för sexuella brott. Boëthius uppmärksammade de oskrivna lagar som säger att om en kvinna utsätter sig för vissa risker får hon också vara beredd att bli våldtagen. Skylla sig själv om kjolen är för kort eller mannen hon väljer att följa hem, är obekant.

Boëthius bok, debatten och diskussionerna hade åtminstone det goda med sig att en ny sexualbrottsutredning tillsattes och en ny sexualbrottslag trädde i kraft 1984. Trots det har tyvärr inte mycket ändrats. Det är uppenbart när man läser SVT-journalisten Katarina Wennstams bok "Flickan och skulden. En bok om samhällets syn på våldtäkt".

I och för sig behöver man inte gå till boken utan bara till sig själv.

Hur många gånger har man inte under årens lopp läst mer eller mindre förtäckta uppmaningar från samhällets rättsvårdande instanser att man som kvinna inte bör vistas ensam ute efter mörkrets inbrott, inte bör följa med främmande män hem från krogen, inte bör försätta sig i situationer man inte kan kontrollera, läs: inte bli berusad, jogga endast i elljusupplysta spår, helst i sällskap, ta taxi hem men inte en svart sådan. Små, men ganska självklara förhållningsorder som finns internaliserade i blodomloppet hos generationer av kvinnor. Jag minns det själv och jag hör det från de tonåriga flickorna jag bor med.

Rädslan för att bli våldtagen finns hela tiden medvetet eller omedvetet i bakhuvudet och bestämmer vårt handlade och beskär vår frihet. För under dessa "självklara" förhållningsorder ligger budskapet: Skyll dig själv. Och den som får skylla sig själv har betydande svårigheter att få upprättelse.

"Hon hade en kort svart klänning, en orange genomskinlig topp, skor samt behå och trosor på sig." Mellan raderna i ett rättegångsprotokollet från Södertälje tingsrätt i mitten av 1990-talet ekar: Skylla sig själv. Hur mycket den synen alltjämt genomsyrar rättsväsendet blir man genom konkreta exempel varse när man läser Wennstam bok . Hon har under flera år bevakat rättegångar om gruppvåldtäkter och granskat några av de senaste årens mest uppmärksammade fall.

Wennstam har gått igenom förundersökningar och domar, intervjuat poliser, jurister, läkare, föräldrar, kompisar och inte minst offren själva. Det är bedrövlig läsning inte bara i så måtto att det står klart att pojkar och flickor inte behandlas lika i rättssystemet utan för att man undrar vad som egentligen är värst: själva våldtäkten eller den ytterligare kränkning offret utsätts för när hon söker rättslig upprättelse.

Pojkar misstänkta för gruppvåldtäkt behöver till exempel inte redogöra för vad de hade på sig kvällen brottet begicks, det är oväsentligt hur mycket de drack och vilka de tidigare har haft sexuellt umgänge med. Till och med att de tidigare varit kriminellt belastade verkar vara ovidkommande för bedömningen. För flickorna ser det, som citatet ovan från Södertälje tingsrätt visar, annorlunda ut. Vad hade hon på sig?

Urringat och kort kjol eller byxor? Hur full var hon? När blev hon av med sin oskuld och hur många har hon egentligen haft sexuellt umgänge med innan våldtäkten? Kände hon förövarna och hur gick egentligen snacket om henne på skolgården?

"Det gick ett rykte om henne att hon var en hora som inte tog betalt, att vem som helst fick ligga med henne", står det i ett rättegångsprotokoll.

Trots en del upprepningar som ibland tynger Wennstams framställning är just granskningen av de språkliga förskjutningarna en av de stora förtjänsterna med boken. Fördomar och en i grunden oacceptabel kvinnosyn sipprar in i rättegångsprotokollen och blir avgörande i bedömningen av vad som egentligen skett. Uppenbara fall av mer eller mindre brutala våldtäkter läggs ned i brist på bevis och därvidlag är risken överhängande att kvinnan görs till medbrottsling.

Därför är, hur cyniskt det än kan låta, en överfallsvåldtäkt av en anständigt klädd kvinna på väg hem från sitt jobb, helst där offret tillfogas många yttre skador som tyder på vilt motstånd, det bästa som kan hända ur rättssynpunkt. De andra, som hade för korta kjolar, var för fulla och därtill kände förövaren eller förövarna, de får skylla sig själva.

Tacka fan för att kvinnor är rädda. Skräcken för våldtäkt är en överlevnadsstrategi i ett samhälle där kvinnans rätt att bli trodd verkar obefintlig.

HENRIETTE ZORN

Mer läsning

Annons