Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Tack och getabock, Slipknot

Annons

Men nästan prick klockan nio på kvällen mullrar det skräckfilmsinspirerade avgrundsintrot från fjolårets mästerliga album Iowa ut över Hovet, och de nio maskerade dystopikerna i Slipknot gör sig redo för entré bakom ett skynke med gruppens niouddiga stjärnlogga.

Slipknot öppnar spelningen med låten "People = Shit" och kastar sig in i en scen-show där element som "kast med stor percussionpuka", "hopp från tremeters högtalarstapel" och "kollektiv headbanging" är vardagsmat.

- Let's make some noice! bölar Corey Taylor till publik och bandkollegor.

- Get your fucking hands up!!!

Och trots det allt annat än upplyftande innehållet i lyriken så är det väldigt skojigt att se och höra Slipknot spela live i Sverige. I synnerhet när de bjuder på material från albumet Iowa och låtar som "Disaster piece" med textrader som "noices, noices, people make noices, people make noices when they're sick".

- Vi döpte det (albumet) efter vår hemstat, för det är inte bara en plats att bo på utan ett sinnestillstånd, avslöjar Corey Taylor.

Sångaren visar att han är lika vass som gamle räven Phil Anselmo i Pantera på att fixa såväl kraftfull brölsång som finstilt melodiska sångstämmor i grungestil. Taylor är dessutom en intensiv och medryckande publikdomptör bakom masken, och gruppen från den amerikanska lilla staden Des Moines bjuder på ett infallsrikt, varierat, blytungt och bomtätt samspel.

Slipknot bygger sina liveframträdanden på väl beprövade chockrockfigurer. Men även om vi känner igen grepp från Alice Cooper, Iron Maiden, Ozzy Osbourne och kanske till och med skojare som Venom eller Blackie Lawless köttiga humorgäng W.A.S.P. så tillför Slipknot saker som snarast placerar dem i samma lag som en samhällskritisk Marilyn Manson.

För Slipknot är inte 70-tals-positivism, Kiss och glitter.

Slipknot kommer från en misantropisk dystopi och markerar med sina svarta getter och sina niouddiga stjärnor och sina brinnande 666:or ett halvt om halvt rebelliskt utanförskap.

Symbolerna fungerar naturligtvis också som gemensamhetsindikator gentemot fansen, och Corey Taylor understryker denna gemenskap i mellansnack som är tämligen kärleksfulla trots en hård och hatisk vokabulär.

Det är liksom rått men hjärtligt.

Slipknot är dock inte bara poser, symboler och gummimasker.

Deras musik kan kanske beskrivas som betongmetall av tidig 90-talsmodell, med inslag av grunge, dödsmetall och klassisk heavy metal i Black Sabbaths tunga anda.

Texterna är ofta ett slags halvt fascinerade, halvt äcklade iakttagelser av tillvaron och mänskligheten, på senaste skivan dessutom färgade av en viss lokalpatriotisk kärlek till det lilla livet.

Iowa är en fantastisk skiva. Slipknot gör ett busbra gig på Hovet.

Tack och getabock för en blytung och inspirerande heavy metal-afton till de nio gummimaskerna.

Mer läsning

Annons