Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svensk deckardrottning går vilse i pocketfabriken

Annons

Det kan inte vara lätt att vara deckardrottning. Särskilt inte i tider när varje förlag håller sig med en.

Minst en.

Vi pratar upplagor med ett bra gäng nollor i den hetaste och lättkrängdaste litteraturgenren.

Bokhandlare som väntar. Bokklubbar som väntar. Litterära agenter som väntar på att få översatt för andra språkmarknader.

Och inte minst väntar Stig på Ica. Han och kollegerna på Willys och Coop Forum väntar på den mjukpärmade svallvåg som numera är högre än den hårdpärmade originalvågen.

En krimpocket i var mans ficka.

Så räck upp en hand alla som tror att den förlagsredaktör finns som råder sin deckardrottning att luta sig lugnt tillbaka på skrivkammarn och köra sitt nya bokmanus några extravarv i putsmaskinen. Fila på intrigen, vässa dialogen, fördjupa karaktärerna, ta bort hundra sidor av stillastående och ersätta med vändningar, konflikter och cliffhangers.

Vänta något halvår eller rentav helår med utgivningen.

Tills det där är fixat.

Karin Wahlberg borde få den chansen. Eller ge sig själv den chansen. Hon skriver bra och inkännande och utbredande om det vardagsnära.

Men hon har stora kriminella problem nu - för andra året i rad.

Karin Wahlberg är ett förlags våta dröm. Sedan debuten 2002 med Sista jouren har hon värpt ett guldägg om året.

Genom att kombinera den traditionella polisromanens brottsintrig med det vardagsdrama det är att bara vara människa fick hon direkt en stor fan club.

Hon gjorde det skickligt.

Krimintrigerna var spännande. Vardagsdramerna var... ja, igenkännande.

Man vet ju hur det känns att gå till doktorn med något man oroar sig för. Vilken beast of burden den man delar morgontidningen med ibland kan vara. Hur samvetet gnager när jobbet går ut över samvaron med ungarna.

Hon skapade en schyst polis i kriminalaren Claes Claesson, jämställd och fin och aldrig på supen och inte ett magsårspiller i skrivbordslådan.

Och hans lite mer psykologiskt sammansatta kvinnliga kolleger Louise Jasinski och Erika Ljung fick rycka in och jaga mördarna med samma skarpsinne som chefen när han var hemma och kokade välling och bytte bajsiga blöjor på dottern Klara.

Det tuffa jobb som kallas pappaledighet var vad Claesson ägnade sig mest åt i förra årets Flickan med majblommorna.

Redan i den var Wahlberg påfrestande tröttande i sin långrandiga, detaljrika vardaglighet, och när Jasinski och Ljung väl hade hittat tvättstugemördaren reste sig inte läsarna och gjorde vågen som en hyllning till den mest trovärdiga intrig de läst i sitt liv.

Årets Wahlberg - alltså hennes femte på lika många år - rör sig som kriminalhistoria likt snigeln i sitt slemspår.

Claesson håller mest till på dagis för att skola in Klara, och Jasinski och Ljung skymtar då och då förbi i bakgrunden för att leta efter en sjukhusmördare med - visar det sig - mordmotiv i det sannolikas gränsland.

I centrum står i stället Claessons hustru, läkaren Veronika, som åker till Lund för att vaka över sin vuxna dotter Cecilia.

Hon har överfallits av en okänd gärningsman och ligger med rakad skalle nedsövd på universitetssjukhuset.

Mer än så går inte att orda om intrigen - där första vändningen kommer på sidan 241 - utan att bli antingen baksidestext för en deckare eller sabba för den som själv vill ge sig på de här drygt fyrahundra långsamt sövande sidorna i ömsom sjukhusmiljö, köksbordsmiljö och lite polismiljö.

Blockets stora problem som krimstory är nog ändå att författaren tycks har tröttnat på att utveckla sina egna poliskaraktärer.

De har stelnat till klippdockor utan kött och blod, och sådant är självmord i seriemässiga polisromaner med återkommande persongalleri.

Visst, Karin Wahlberg har också andra ambitioner än de så att säga rent kriminella. Hon vill i sin vardagsrealism vara mer litterär.

Hon vill så gärna, likt en Elizabeth George, intressera sig för den mänskliga psykopatologin.

Men hon har ännu inte den berättarröst som krävs för det.

Alltså det sätt att tala och tänka som definierar den person ur vars perspektiv historien berättas.

Hon borde få, eller ta sig, den tid som krävs för att hitta den berättarrösten.

Bli lite litterärt kriminell och stjäla från deckardrottningkollegorna Elizabeth George och P D James.

THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons