Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenne Hedlund- looken lever!

Annons

Men när de väl går på scenen blir det 60-talsliv i luckan.

"Nu är det slut på after-skin", konstaterar sångaren Robert Billing syrligt. Mycket riktigt. Partysugna Ledindiggare flyr fältet snabbare än oljade blixtar så snart Mainliners inleder sin spelning, och lämnar dansgolvet fritt för ett litet gäng rockers som gör sitt bästa för att välta varandra.

Mainliners kan kanske sägas vara en del av den ibland mer än lovligt nostalgiska polokrage-rockvåg som just nu sveper genom universum. Ludvikagänget lirar musik som påminner om Hivesrock. Men tajt. Och med punknerven ersatt av top-of-the-pops-vibbar.

Det går möjligen att se ett släktskap även med ett band som Mando Diao. Men familjebanden känns betydligt starkare om jämförelsen i stället görs med ett band som The Facer. Ni kanske minns Poul Perris mörsargäng från Umeå?

Roten till det goda finner vi givetvis hos band som Rolling Stones och The Who, och Mainliners har antagligen pluggat kultiga The Sonics vinylare både fram och baklänges. Och det är ganska charmigt att gruppen är så oförblommerat bejakande i sin 60-talsretro att de inte ens backar för de halvlånga pottfrisyrernas estetik. Svenne Hedlund-looken lever! Kul.

Mainliners har sin "mojo" i ordning den här kvällen. Gruppen gör en bra och röjig spelning. Ett set fyllt av låtar som alla kunde varit skrivna 1965 eller tidigare. Där en del av dem också är det. Som covern på "I Just Wanna Make Love to You".

Mainliners top-of-the-pops-rock är effektiv, energisk, kompetent och ohejdat 60-talsfrossande. Bandet är tajt som attan, frontaren Billing skönt manisk och fylld av positivt, avspänt självförtroende på scenen.

Det som möjligen saknas är den sista lilla personliga touch, den avgörande gnista karisma, den nödvändiga känsla för kreativ popnerv och melodisnickeri, som kan föra ett busbra demoband mot skivkontrakt, topplistor, ära och berömelse.

Men Mainliners har potential att nå den sista biten också. Helt klart.

GÖRAN PETTERSSON

Mer läsning

Annons