Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svenheden fick publiken i extas

Annons

Solisten i Chatjaturjans violinkonsert, Joakim Svenheden, betecknade efteråt verket som "en mental och fysisk konditionsakt", och redan efter första satsen, allegro con fermezza, var publiken betagen. Svenheden spelade expressivt och vaggade runt bredbent som en hårdrocksgitarrist; intensiteten i hans satsning förlät tekniska småmissar, tonen från hans Stradivarius var mörk och suggestiv.

Chatjaturjans konsert (1940) är ojämn, mångfacetterad i det att den vilar tryggt i den armeniska folkmusiken infogad i ett strängt klassiskt mönster och samtidigt pekar framåt mot modernistisk musik, bland annat i den kadens som inledningsvis är en dialog mellan violinist och klarinettist (utsökte Erik Larsson).

Sakari valde snabba tempi. Effekten blev lyckad. Gävlesonen Svenheden fick fem inrop av en extatisk publik.

Gävle symfoniorkester hade förgyllt sitt stråk med fyra Dalamusiker: Anders Jakobsson, Johanna Tysk, Staffan Eriksson och Mats Hedrén. Visst är det härligt med 30 man i stråket! I den här orkestern är det mässingsblåset som har betänkliga brister.

Dvoráks jublande symfoniska dikt Karneval tillkom under de guldår 1891-1894 då de flesta av hans oftast framförda verk skrevs, och den är inte så sällan spelad som Sakari tror. Både i detta verk och Nielsens betydande och krackelerande femte symfoni imponerade Gävle symfoniorkester stort.

Symfoniorkestern, som ingalunda är fullstor, är ändå en verklig resurs, som Gävleborg, med lika många invånare som Dalarna, tar sig råd att hålla sig med.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons