Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svärta, smärta och ångest

Annons

Alasdair Roberts

4

Folkrock

The amber gatherers

(Drag City/Border)

Skotten Alasdair Roberts gaskar upp sig några snäpp från den tidigare så dystra framtoningen. På bas och kö hittar vi Gerry Love frånTeenage Fanclub och jag vet inte om han automatiskt sprider Love-vibbar men The amber gatherers är klart piggare än Roberts tidigare album. Fjärde plattan är fortfarande rotad i den brittiska folkmusiketraditionen samtidigt som musiken är betydligt poppigare Efter förra skivans Will Oldham-producerade mördarballader insåg nog Roberts att det var dags att andas frisk luft igen.

Back to black

4

Soul

Amy Winehouse

(Universal/Island Records)

Amy Winehouse nasala och stundtals såriga röst är drinkmarinerad, blasé. Men låt dig inte luras av det omdömet. Det är fullt ut positivt. Den 23-åriga Londonbönan skickar på Back to black iväg en radda alldeles förtjusande svärtade soulstänkare. Det är hiphop, det är Shirley Bassey-arrangemang (stompigt blås är alltid - alltid! - rätt) och skitig Motown i en blandning som är svår att motstå. Hon berättar i sina texter om vad som händer här och nu, om hur London ter sig för den som ofta stannar kvar i baren till ljuset tänds. Det är sprit. Det är sex. Det är, kort och gott, utan moraliska pekpinnar, hårdför soul. Men med rytm och sorgsen attityd. Stort.

Säkert!

4

Pop

Säkert!

(Razzia Songs/ EMI Music Publishing AB)

När Annika Norlin från Hello Saferide släpper nytt album på svenska gör hon som många andra artister med flera strängar på sin lyra. Hon tar sig ett nytt namn. Och i det här fallet får Säkert! inte bara stå för artisten utan också för själva albumet.

Hur som helst får jag Raymond och Mariavibbar när jag hör de första låtarna på albumet, särskilt av Vi kommer att dö samtidigt du och jag som är en vardagsfilosoferande och melodimässigt klatschigt glad popdänga. Men precis som i de flesta spår på Säkert! så pyr allvaret under den glättiga ytan. Allt som är ditt handlar om ett överfall på en tjej och i Och jag grät mig till sömns efter alla dar sjunger Annika om tuffa ungdomsår.

Musikaliskt känns ett och annat igen från HelloSaferide, till exempel aa:ndet i vals-taktsspåret Ditt kvarter. I stort handlar det annars om ett gäng rakta popmelodier med inslag av såväl The cure som Jakob Hellman.

Sophie Zelmani

3

Pop

Memory Loves You

(Sony/BMG)

Zelmanis femte skiva låter med få variationer ungefär som de fyra tidigare.

Det är fint. Zelmanis röst är sorgsen och fin. Texterna är fina med sitt direkta tilltal. Melodierna är fina, musikaliskt är det ett fint hantverk. Men det är också väldligt, väldigt tråkigt.

När det är som bäst svänger det som Cohen, när det är som sämst låter Zelmani som Lisa Ekdals lillasyster. Bara i "Love on my mind", när Zelmanin pratsjunger några fraser, händer det någonting och musiken går utanför de inkörda hjulspåren. Bidragande till det homogena soundet är gitarristen och producenten Lars Halapi som varit Sophie Zelmanis parhäst under hela karriären. Kanske skulle Zelmani våga prova nya arbetskamrater till nästa projekt.

Heavenly

1

Power metal

Virus

(AFM Records)

Heavenly är från Frankrike och spelar power metal. Det är dessvärre det enda som är originellt med Virus. Det är alltför tydligt vilka bandets influenser är, Gamma Ray och tidiga Helloween. Stundtals låter sångaren Ben Sotto precis som Kai Hansen. Förvisso är kompositionerna på Virus inte vedervärdiga, men världen blir inte en bättre plats på grund av ännu en karbonkopia av ovanstående tyska pionjärer. 80-talskeyboarden och det stundom horribla engelska uttalet är inte heller något som renderar bandet lovord. Inte ens nostalgifaktorn kan få mig att uppskatta Virus. Det finns redan alldeles för många kopieringskatter och fransmännen tillhör definitivt inte de bättre.

Isolation Years

3

Pop

Sign Sign

(NONS/Bonnier Amigo)

Det finns något självklart och avslappnat hos Umebandet Isolation Years. De blandar gitarrpop med country och har sinne för det stillsamt vemodiga.

På denna sin fjärde platta gör de musik som stundtals närmar sig The Magic Numbers, som i utmärkta Landslide, stundtals förvaltar arvet efter Fleetwood Mac. Skivan är inspelad i ett svep, utan omtagningar och ambitionen har varit att hålla det rakt och enkelt. Det har de lyckats med också. Kanske lite för väl. Lite mer nerv och oväntade vändningar skulle inte ha skadat.

För trots flera glimrande pärlor så håller Sign Sign inte riktigt hela vägen. Det blir lite för tunt, helt enkelt. Allt bärs upp av melodierna och när de sitter, som i inledande Albino Child eller The Way Was'nt Me, så lyssnar man andäktigt. När inte allt klaffar så försvinner en stor del av magin och det blir lite platt.

Madonna

3

Danspop

The confessions tour

(Warner)

Publiken på fjolårets Madonna-turné var inte helt nöjda med ljudet och den visuella njutningen. Madonna var långt borta och syntes bara på bildskärmarna. Det verkar som om punken aldrig lyckades ta kål på arenamusik-industrin trots allt.

Då kommer Jonas Åkerlund till undsättning. Svensken har filmat turnén och äntligen går det att se allt som försegick. Eller, ja, äntligen och äntligen.

Att Madonna korsfäster sig har upprört många i religiösa kretsar och hennes strippjuckande väcker moraliskt anstöt hos i runda slängar lika många. Själv tycker jag mest att det är en spektakulär show och har kanske svårare för hennes messianistiska Bono-tendenser. Det hela fungerar som bäst när Madonna satsar på glitter och glamour, dansare och dekor.

En snyggt paketerad och inramad - två timmar lång - konsert-DVD kompletteras med en CD med en del av spåren. Bonusmaterialet på DVD:n inkluderar backstageklipp, repetitioner, intervjuer och ett fotogalleri - om du orkar mer vill säga.

TIMO KANGAS CARL-JOHAN BERGMAN FREDRIKA HILLERVIK CECILIA EKEBJÄR JONAS WETTMARK ANDERS GUSTAFSSON TIMO KANGAS

Mer läsning

Annons