Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svårt att ersätta Martin Lindström

Annons

Som episk teater är Ingmars-spelen överlägset bäst av Rune Lindströms tre stora dalaspel. Kanske beroende på att dramatiken inte är hans egen. Han framstår mer som ordkonstnär och iakttagare än som driven dramatiker.

Handlingens makronivå, utvandringen och dess orsaker, har Lindström fått från den alldeles verkliga verkligheten i Nås under det sena 1890-talet. Det ger hela spelet en nervig klangbotten.

Handlingens mikronivå, motsättningen mellan kärleken och rötterna som tar gestalt i Ingmar och Gertrud, är inte heller Lindströms, utan Selma Lagerlöfs, en författarinna av världsklass vad gäller att skapa karaktärer som engagerar.

Förutsättningarna är därmed väsentligt bättre för Ingmarsspelen än för det religiöst/symboliska idéspelet Himlaspelet, med en framställning som kom att bli mer och mer obsolet för sin publik för varje år som gick.

Samma sak är giltig i jämförelse med folklustspelet Skinnarspelet, vars karaktärer blivit sagoklichéer i en inramning som inte lyckas med sin grundingrediens, humorn.

Ingemarsspelen har i och för sig också en grundpelare som eroderar. Ingmars brottning med de vägar han kan gå bygger på en plikt- och vördnadskänsla mot historien som inte känns aktuell för en ung man på väg ut i livet idag.

Ingmarsönerna tittar ned på honom från imaginära oljeporträtt i salar som vore han den trettonde earlen av något grevskap i England. Det är han inte. Men blods- och jordsromantiken är densamma.

Spelets styrka är att det både innehåller komplexa frågor kring föreställningsvärldar och ytterst konkreta, kring priset på en vagga och hur många steg en stugas långvägg ska bli.

Den inbrytande moderniteten med sådana nyordningar som att folk kan få lov att ägna sig åt något så märkvärdigt som att bli akademiker är verkligen omskakande. Gertrud pratar om att tro på Jesus, eller att tro på Ingmar. Något måste hon ha att hålla sig till. Det är när hon vacklar i tron på Ingmar som hon är mottaglig för Hellgum

Det är en tid när den som tvärsäkert säger sig ha alla svar, som säger sig känna Vägen och se Ljuset, får lärljungar bland dem som väljer att tolka tecknen rätt. De har ju bevis: Karin som blir frisk från sin lamhet. Och lyssnar de riktigt noga (i spelets mest rörande scen) så hör de nog att Gud kallar dem till Jerusalem (för inte har han väl tagit sin röst ifrån dem?).

Sedan några år är denna trons, drömmens och inbillningarnas föreställningsvärld iscensatt med modern teaterframställning. För detta har Ingmarspelen fått mycket beröm.

Själv är jag litet skeptisk, det finns ett antagande om vad publiken behöver som är litet fattigt, men jag förstår att den dramatiska verkan av gast-, rånda- och älvliknande gestalter blir den avsedda.

Själv är jag ju måhända naivt övertygad om att begåvat skådespeleri och en hälsosam brist på respekt för upphovsmannen kan lyfta historiska pjäser. Men dramatikens inneboende actionscener, knivslagsmålet och brunnkantsdramat, räcker antagligen inte för en uppväxande MTV-generation med krav på häftigare visuella effekter.

Det skulle vara lätt att höja tempot i spelet och därmed förtäta på andra sätt. Det finns prolog- och epilogartade avsnitt runt akter och scener. En journalfilmsröst från det förflutna tillför inte förloppet någonting, behövs inte för förståelsen och kunde med fördel utgå.

Mervärdet av några av sångerna är begränsat. Det dystra bröllopet går i stå. Stark Ingmars roll är omotiverat mångordig.

Skådespeleriet är gott eller mycket gott, vid den generalrepetition som den här recensionen utgår ifrån. Eric Montelius Hök Matts är trygg i texten och betonar effektivt.

Karin Hagås är i rollen som Gertrud den som har svårast entréer och sortier på den löjligt långa scenen. Hon sjunger inte så bra, men fångar särskilt Gertruds naiva karaktärsdrag på ett fint sätt.

Bengt Erlandsson växer efter hand in i Tims Halvars gestalt, efter en trevande inledning. Den intolerans, split och skräckpropaganda som Lasse Lindströms Hellgum häller över Nås är genuint obehaglig för att han gestaltar så bra.

Men föreställningens gravitationscentrum är Martin Lindströms Ingmar. Han är helt fri i sin framställning och förmedlar i varje sekund att det han säger är ingivelser, återgivna tankar, inte upplästa teaterrepliker.

Han bänder och pauserar med orden i en läcker al fresco-teknik och ser ut att vara i det närmaste oersättlig i Ingmarsspelen. Jag blir inte förvånad om spelledningen startar en grundlig övertalningskampanj någon gång våren 2007, så att årets insats inte var den sista.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons