Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Svag Don Carlos i Dalhalla

Annons

Kan en skapare ägna sig för mycket åt sitt verk? Verdi fick beställningen på en opera till världsutställningen i Paris 1867 redan 17 år före den skulle äga rum. Och nästan 20 år senare höll han fortfarande på och ändrade i operan, trots att den första franska Don Carlos kanske framstår som bäst; både dess början och slut har mer koherent dramatik i mitt tycke.

Resultatet är emellertid en musiktematiskt mycket genomarbetad opera, exempelvis återkommer don Carlos/Posas vänskapstema vid fyra kritiska tillfällen. Librettisterna tar upp något mycket viktigt när de låter Gud bli den rationaliserande generalklausul som alla intressen åberopar.

Litauens nationaloperas uppsättning av Don Carlos visade tydligt vilken skör konstruktion en operaföreställning är. Mycket ska fungera för att det ska bli bra opera. Scenografi, kostymering, regi, och kanske framför allt röster och skådespeleri. När något eller flera inslag brister, kan hela bygget falla ihop som ett korthus. Det är bara i några allt för korta sekvenser den här Don Carlos skapar operamagi.

Mot scenografin är inte mycket att invända. Den befinner sig mitt i den nu förhärskande huvudfåran med naken scen och symboltyngda väggar. Bilden domineras av kvävande svart sammet och vita grekiska kors, en påminnelse om den ständigt närvarande kyrkliga makten, ytterst företrädd av inkvisitionens präster. Stolarna är tidstypiska och detsamma gäller kostymeringen, som har pipkragar och trikåer för herrarna. Drottning Elisabeth, tidigare prinsessa av Frankrike, har den franska liljan på sina kläder.

Litauiska nationaloperans orkester är en fin bekantskap. Den svarar för en nyansrik men i huvudsak skir och mjuk framställning av Verdis musik. Samtliga förspel är njutbara. Vi hör goda soloinsatser på cello, flöjt och oboe. Förutom en märkbar trumpetmiss i den av dirigenten Aleksa väl långsamt inslagna O, don fatale är orkestern oklanderlig.

Denna Don Carlos stupar i stället på något så grundläggande som huvudrollsinnehavarna och regin.

Det verkar vara si och så med regissören Krotkutés närläsning:

3 "Du undviker min blick...", sjunger Don Carlos till Posa när de tokstirrar på varandra. Don Carlos gläds att få ha Posa "i sina armar" när de står fem meter från varandra.

3 Kungen skickar hem den franska grevinna som lämnat drottningen ensam, ett brott mot hovetiketten, samtidigt som det är horder av folk runt drottningen på scenen.

3 Posas lönnmördare syns aldrig. Skottet hörs aldrig. Posa tar sig plötsligt för ryggen och faller ihop.

Regin präglas allt för ofta av kasperteateraktig övertydlighet, vilken möjligen kommer av en alltför stor respekt för Dalhallas väldiga scen - men tidigare operor har visat att överdrivet stora gester inte behövs.

Svulstigheten i skådespeleriet, och här talar vi om ett ibland löjeväckande armviftande som synts på filmer av de stora divorna på 1910- och 1920-talen, är tydlig hos samtliga betydande rolltolkare utom Prudnikovas. Han gör ett trovärdigt porträtt av kung Filip II som misslyckad kung, far och älskare.

Röstligt är det bara just basen Prudnikovas och barytonen Juozapaitis som övertygar. Prudnikovas känner vi som utmärkt bas från förra festivalens Lucia di Lammermoor. Juozapaitis har som Posa en liten men viril och ungdomlig baryton. Under hans vädjanden till kungen för det protestantiska Flandern når föreställningen sitt intensivaste dramatiska uttryck. Kungens svar? "Som döda är även kättare lojala!"

Sopranen Milkeviciute, som lanseras som ensemblens primadonna assoluta, har tidigare gjort två operor med lettiska nationaloperan i Dalhalla. Intrycken av hennes sångkonst förstärktes i tolkningen av Elisabeth i lördags; hon är en sångerska vars röst sedan länge passerat sitt zenit.

Milkeviciute har helt enkelt ingen höjd i rösten i forte, utan använder knepet att spinna silvriga pianissimotoner. Resultatet blir direkt otillfredsställande. Redan på nivåerna under de högsta höjderna wobblar röstens vibrato på ett förskräckligt sätt. Skådespeleriet är statiskt. Hon verkar inte ens själv tro på det hon ska gestalta - en dödssynd.

Mezzon Linaburgyte som Eboli gör egentligen bara en enda bra passage och den prickar hon helt rätt: föreställningen har något av ett klimax i hennes täta O, don fatale, men hon får i övrigt inte godkänt - hennes moriska visa är ett slirande haveri.

Tenoren Grigoryan har också sina bästa år bakom sig. Han går tyvärr på rutin, i sin onyanserade och lätt gapiga framställning. Han är den som mer än någon annan använder klichéartade gester i sitt skådespeleri. Den som ser och hör Grigoryan får inte något intryck av den unge förälskade och förtvivlade infanten av Spanien.

Totalt sett framstår Don Carlos som den hittills svagaste föreställningen av de tio operor som satts upp i Dalhalla. Operapubliken har utan vidare rätt att begära bättre föreställningar än så här.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons