Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Suverän spelning för liten publik

/
  • Inte kända. Joan Wasser och hennes kompetenta trio Joan As Police Woman gjorde en suverän spelning inför alldeles för få människor.

Annons

Men att hon är en doldis stod ganska klart när bandet gick på scenen. Publiken var vääldigt gles och ytterligare ett gäng försvann när de fattade att en programändring ägt rum och att farbröderna Plura & Carla spelade på annan plats.

- Det känns skönt att ni inte river kravallstaketet, fnissade Joan Wasser.

Synd om dem som missade detta.

Joan As Police Woman gjorde en helt suverän spelning.

Jag har sällan hört en trio så samspelt och dynamisk. Än matade de på med massiva sjok, än smekte de fram soft jazziga toner. Joan Wasser spelade både flygel och gitarr, trummisen Ben Perowsky var en klippa och basisten Rainy Orteca såg visserligen helt vettskrämd ut, men spelade mjukt och stabilt.

Vad som stod i centrum hela vägen var Joan Wassers sångröst. Hon har kallats indievärldens Dusty Springfield och gör skäl för jämförelsen. Hon behärskade både de stora gesterna, som i ösiga Christobel, och det lågmälda.

I duetten I Defy fick trummisen axla Antony Hegartys roll. Kanske inte en helgjuten insats, men det funkade som ett substitut.

Förutsättningarna för ett magiskt gig var inte de bästa, men bandet snuddade ändå vid himlen ett flertal gånger.

Efter hand droppade i alla fall fler människor in och när de spelade sista låten Happines is a violator - en känga tillägnad Condoleeza Rice - så kändes parkeringen framför scenen kanske inte direkt full, men inte lika pinsamt tom som i början.

Mer läsning

Annons