Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Surdegar eller sanningssägare?

/
  • Lättare vara negativ. Den danska duon Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen dissikerar i boken

Annons

Att det helt enkelt bara är taskigt att med några sylvassa och dräpande rader avfärda något som skräp - något som kanske är en persons hela livsverk, framfött under svett, tårar, passion och ångest. Den kulturutövare som dristar sig att klaga eller skälla på en recension får dessutom finna sig i att framstå som en gnällig loser som inte "tål kritik".

Nu finns det vatten att hämta för de kvarnar som vill ge kritikerna en känga. De två danskarna Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen kritiserar i en nyutkommen bok både det negativa i kritiken och det negativa i själva konsten - att det är något bra i sig att bryta mot normer och traditioner. Negationen har numera blivit en tom gest, tycker de. När det blivit tradition att bryta mot traditionen så försvinner själva poängen med det.

De har rätt i att det på sätt och vis är svårare att vara positiv. Man blottar sig själv på ett helt annat sätt och man kan inte komma undan med bara en hård jargong. Man är mjuk, vilket kan förväxlas med mjäkig - och det vill ingen vara.

Att vara tuff i sina omdömen ger däremot status och uppmärksamhet. Det är ju exempelvis inte för att hon skriver så bra eller för att hon har något viktigt att säga som Linda Skugge har fått sådan uppmärksamhet, utan för att hon är en kolerisk och bitter gnatkäring som utdelar råsopar till höger och (mest) vänster. Det är ju för övrigt årets roligaste skämt att hon stängt sin blogg för att hon fick så mycket arga mail.

Frederik Stjernfelt och Søren Ulrik Thomsen har förvisso många poänger. Ingen är betjänt - eller förtjänt - av råsopar som delas ut bara för att skribenten vill positionera sig eller röra om i grytan, men drar man deras argument till sin spets så kan man hamna helt åt skogen (men det finns väl knappt någon skog i Danmark).

Tänk efter. Vad har man recensioner och kritik till? Är det för att skapa en allmän rosaskimrande trevlighetsatmosfär, att bekräfta fansen? Många tycker att man villkorslöst ska stödja den lokala kulturen och kulturarbetarna. Men gör man det genom att alltid stryka medhårs?

Knappast.

Jag vill i alla fall tro att folk till slut skulle genomskåda den hållningen som lika korrumperad och falsk som den som alltid slår så hårt det går - och dessutom skulle resultatet vara oändligt mycket tråkigare att läsa.

I förlängningen skulle den leda till ett totalt utsmetat kultur- och debattklimat där den minsta gemensamma nämnarens tyranni fick råda. Det skulle inga musiker, författare eller filmare värda namnet tjäna på.

Litar du på någon som tycker att allt är bra?

Mer läsning

Annons