Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sunkig matkultur i svensk tv

/

I år firar amerikansk tv ett obskyrt litet jubileum – 40 år med asiatiska matscener.

Annons

Det var nämligen i läkarserien Marcus Welby, MD 1971 som huvudrollsinnehavaren James Brolin bjöd gäststjärnan Carrie Snodgress på japansk restaurang och i en rörande pedagogisk scen visade sin bordsdam exakt hur hon skulle hålla pinnarna.

Efter några år av gradvis tillvänjning exploderade sushiätandet på amerikansk tv under 1980-talet, då en eller ett par chopstickscener blev obligatoriska props i varenda dramaproduktion: allt från hämtsushi-direkt-ur-kartongen till avancerade benen-i-kors-på-golvet-scener på restaurang (där inte sällan någon av rollinnehavarna visade sig kunna snacka kompisjapanska med servitören).

Men om man skulle kunna betrakta detta som en trend på tv så bottnade den egentligen i att sushi tvärtom upphört att vara trend och blivit mainstreamvardag i amerikansk matkultur – och detta gäller ju de flesta kök med ursprungliga immigrantnationaliteter i USA, där det inte är konstigare tv-snutarna äter koreanskt eller vietnamesiskt än att de tar en äppelmunk till spaningsfikat.

Med tanke på hur internationella våra egna matvanor blivit de senaste 20 åren borde vi se något liknande här, men svenska tv-rollgestalter tycks fortfarande välja lunch och middag från en 1960-talsmeny. I SVT:s storsatsning Bron, som utspelade sig i multikulturella Malmö med landets kanske mest vibrerande internationella matutbud, åt man pyttipanna, varmkorv med bröd samt inplastade köttbullesmörgåsar. Och jag har de senaste åren sett svenska tv-karaktärer steka både strömming och blodpudding – men aldrig vårrullar. Som om absolut inget hänt sedan Farbror Melker översaltade färskpotatisen i Saltkråkan. Det mest moderna i fråga om främmande fiction-matkultur i Sverige är fortfarande 1990-talstrenden med att filma huvudpersoner laga italienskt med opera skränande på hög volym från en Bang & Olufsen-stereo.

Att integrationspolitik inte är en svensk styrka syns i bedrövlig utsträckning i våra dramaproduktioner, med alibiinvandrare i biroller och en sådan extrem ängslighet i rollgestaltstecknandet att smak för sushi eller dumplings anses för konstigt och osvenskt. Våra kriminalseriekaraktärer kan gilla irländsk whisky, amerikansk blues, italienska kostymer och sydamerikansk litteratur – men absolut inget annat än gamla E4-vägkrogsrätter på tallriken.

Mer läsning

Annons