Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stureplansprofiler, löpsedlar och Ulvsjön

/

Annons

Det är nog hårt att vara kvällstidningsjournalist. Man kanske har goda föresatser. Man kanske tänker att man ska skriva något viktigt, man kanske har patos. Man kanske känner empati för tonårstjejerna som smygfotas med brallorna av, efter att de har svimmat av fylla. Och så skriver man en artikel, och så illustreras artikeln sedan av bilder på tonårstjejerna med brallorna av. Det är som vanligt.

Själv har jag blivit käring. Märker att jag sitter och ojar mig. "Gör ungdomarna sådär nu förtiden?".

Jag läser och läser, efter fallet med de utnyttjade eller våldtagna flickorna och de hära stureplansprofilerna tycker jag att det nya Stockholm verkar vara en Bret Easton Ellis-roman. Knark, emotionell iskyla och slentrianmässig förnedring. Tjejerna våldtas och alla bara "jaha". Och när man går närmare in på saken så verkar ingen tycka att det EGENTLIGEN är våldtäkt eftersom tjejen kände killen. Och han hade bjudit henne på en drink och hon är faktiskt en slampa för hon har faktiskt legat med jättemånga killar, om man tänker efter. Om inte annat har man ju sett kort på henne med brallorna nere.

Det har varit en soffsurfarsommar. När jag inte har spelat har jag mest varit i Dalarna. Helst vill jag nog flytta till Ulvsjön, bo långt inne i skogen, prata med sierskor och ekorrar och träd. I Stockholm har jag bara varit ett par veckor. Men jag fattar ändå att den där Bret Easton Ellis-romanen har funnits här hela tiden, eller inte alls, det beror bara på vilket skikt man flyter i.

Häromdagen såg jag Ulf Malmros film "Tjenare Kungen!". Den är en av de ständiga favoritfilmerna på Popkollo (ett musikläger för unga tjejer som jag arbetar med varje sommar). Den handlar om några tjejer som bildar band i Göteborg på åttiotalet. Ulf, jag tror inte att du har fått tillräckligt mycket beröm för ditt verk! Det tjatas ju då och då om bristen på nyanserade kvinnoporträtt i konsten och medierna. Här har ni ett helt gäng! Jag blev så glad. För hur ofta får tjejerna vara töntiga och coola på samma gång, osårbara, punkare och hemmafrumesiga i en och samma person. Tack Ulf! Men det var nu inte det jag skulle säga.

Det jag tänkte på var en situation i filmen där tjejerna i bandet måste ge sexuella tjänster till en nattklubbschef för att få en spelning. Det kanske är överdrivet, som så mycket annat i filmen, den är lite så där dragen till sin spets hela tiden. Men jag tänkte ändå, vaddå, gick det till så där på åttiotalet? Var det så för tjejerna? (Fick lust att maila Kajsa Grytt och fråga men det kändes nästan fräckt.). Huvva.

Själv verkar jag haft tur och lyckats framleva min ungdom i ett lagom glapp mellan 1980-tal och 2000-tal, utan avsugningar av mäktiga musikmän och utan förnedrande porrfilmsvardag.

Eller, kanske har jag alltid haft en ullig gullig rosa mohairmössa neddragen över ögon och öron. Igår var jag på modefest på Berns i Stockholm men jag såg bara en enda kokainpåverkad människa. Utanför lägenheten i New York säljs det knark, men det glömmer jag liksom bort. Man träffar på langaren i hörnet av Washington st och 10:nde om man är på vägen hem från en bar. "Läget?" säger man och så är det inte mer med det. Jag vet ju att han säljer knark men det ser inte lika läskigt ut som på film eller i en kvällstidning så då reagerar jag inte.

Kanske är det så som de så kallade Stureplansungdomarna tänker också. Det är ju inte en "stureplansprofil" som har våldtagit en "flicka, 18" när det är deras liv på riktigt. Då är det ju någon som har ett namn och ett ansikte, som har gjort något mot en annan människa med ett namn och ett ansikte.

Man väljer nog sitt eget. Om man ska leva i ett aftonblad, en roman eller en verklighet och så fall vilken.

Marit Bergman

Mer läsning

Annons