Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Striden om det heliga landet

Annons

Med religionen som ursäkt har man i Jahves, Guds och Allahs namn dragit i strid, mördat och lemlästat varandra, dödat barn och gamla, våldtagit kvinnor. För de inblandade parterna får Jerusalem symbolisera rättfärdigandet av alla våldshandlingar. Enligt skrönan var det i Jerusalem som Abraham i sista ögonblicket hindrades från att offra Isak som ett trohetsbevis mot Jahve. Salomos tempel låg i Jerusalem; i Jerusalem mötte Jesus sina domare och sin död, här fick han sin grav och härifrån for han till paradiset. Det var också från Jerusalem som Muhammed cirkaa 600 år senare begav sig på sin sista färd till paradiset i Allahs himmel.

Knappt hade kristendomen hunnit få fotfäste i Västerlandet förrän de nydöpta drog på pilgrimsfärd, främst till den Heliga graven i Jerusalem. Att Muhammeds anhängare redan 637 eller 638 erövrat Jerusalem och börjat uppföra Klippmoskén på den gamla tempelplatsen utgjorde till att börja med inget hinder. De kristna hade fri lejd och de heliga platserna respekterades. Men på 900-talet började motsättningar att göra sig gällande. Det blev farligt att vallfärda och pilgrimmerna gjorde som köpmännen: De slöt sig samman till stora beväpnade skaror och slog sig fram med hjälp av svärd.

I slutet av 1000-talet var läget på pilgrimsfronten i stort sett oförändrat, men det var inte situationen i Europa. Efter det tidiga 1000-talets välbehövliga reformrörelse hade den katolska kyrkan vaknat upp ur sin dekadenta dvala och började om efter möjligheter att utöka sin makt.

Den kastade sig in i storpolitiken och såg i de beväpnade pilgrimsstyrkorna ett medel att utöka sitt maktområde. Att återerövra Jerusalem och befria det Heliga landet från Allahs anhängare skulle vara en både religiös och politisk triumf. Sagt och gjort. Vid kyrkomötet i (franska) Clermont 1095 manade påven Urban II de kristna att samlas under korsprydda fanor och att i Guds namn dra mot det Heliga landet. Tidpunkten var väl vald. Den religiösa hänförelsen över att utsagans 1000-åriga rike överlevt det ganska nyligen instundade millennieskiftet var fortfarande stor; det rådde stor hungersnöd i synnerhet i Frankrike och representanter för framför allt Frankrikes och Italiens rika handelsstäder såg i korståget en utmärkt ursäkt för att bygga ut sina handelsförbindelser. Kort sagt, folk strömmande till och drog i oorganiserade skaror landvägen mot det Heliga landet.

Mot alla odds lyckades man till slut i sitt uppsåt: 1099 erövrades Jerusalem vilket blev startpunkten för upprättandet av högmedeltidens så kallade Korsfararriken. Men redan efter ett knappt halvsekel började korsriddarnas troner att vackla.

Ett andra korståg, proklamerat 1147 förmådde inte stabilisera dem. Även Jerusalem vacklade och 1187 föll staden på nytt i muslimernas händer. Ett ramaskri ljöd över den kristna världen. Tyskland, England, Frankrike gjorde gemensam sak och organiserade det Tredje korståget. Det är nu som Fredrik Barbarossa, Richard Lejonhjärta och Filip August gör sitt legendomsjungna inträde på korsfararscenen. Inte för att det ledde till särskilt mycket.

Fredrik drunknade i en flod i Mindre Asien innan han ens nått fram till Jerusalem; Filip August tyckte att han gjort sitt sedan Jerusalems hamnstad Akkon "befriats". Endast Richard Lejonhjärta blev kvar men han lyckades bara utverka ett löfte om fri lejd för kristna pilgrimmer under en treårsperiod.

Det tredje korståget blev med andra ord (och trots alla romantiska inslag) ett misslyckande. Det fjärde likaså, eftersom det kom att riktas mot Bysans och den grekisk-ortodoxa kyrkan i stället för mot det Heliga landet och muslimerna. Påven blev rasande och började tillämpa sitt mäktigaste vapen - bannlysning - för att få Europas kejsare, kungar och furstar att dra i härnad mot muslimerna. En av de första att få känna på det nya vapnet var Fredrik II, färgstark kejsare av det Romerska riket av tysk nation och tillika kung över Sicilien och Syditalien. Efter många om och men (och fortfarande i bann) avseglade Fredrik 1228 från sin vita bastion i apuliska Trani. Det blev en fredlig mission. Med hjälp av diplomati uppnådde han redan året efter att Jerusalem, Betlehem och Nasaret avträddes till de kristna. Inte för att det blidkade påven.

Diplomati dög inte. Blod skulle tydligen flyta och han löste inte Fredrik från bannet. Men Fredrik själv lät utropa sig till kung över Jerusalem och med den titeln lagd till sin övriga avled han 1240. Men då hade muslimernas återerövring av staden redan börjat och 1244 föll den på nytt.

Nu var det Ludvig IX:s av Frankrike tur att "rädda" Jerusalem ur "hedningarnas" klor. 1244 avseglade han från sin nyanlagda hamnstad Aigues-Mortes i Camargue. Ombord på fartyget fanns också hans hustru Margareta av Provence som lämnade parets tolv barn hemma för att följa maken på färden över Medelhavet. Den blev strapatsrik om än inte framgångsrik, i varje fall på det politiska planet. Ludvig togs till fånga och måste friköpas och kunde först 1254 återvända till Frankrike. Men då hade han med sig en av kristenhetens största skatter: Kristi törnekrona som han utverkat som gåva från Bysans. Den har nu sin plats i Sainte Chapelle, den franska gotikens skönaste juvel och

Mer läsning

Annons