Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stravinskijs himlaspel på Operan

/
  • Tablåteater. Marianne Eklöf spelar den skäggiga turkiskan Baba i nationalscenens eleganta uppsättning av Igor Stravinskijs Rucklarens väg.

Annons

Mats Ersson heter här Tom Rakewell. Han älskar inte Marit Knutsdotter men väl Anne Trulove - samma väna, självuppoffrande, komplett intetsägande kvinnoroll.

Han går vill i vä'la och frestas av irrläror, fala kvinnor och kärlek till penningen. Gammel-Jerk är här Nick Shadow, som genom en ofta återkommande ordlek (shadow=skugga) skulle kunna vara Toms sämre, dittills undertryckta jag.

Shadow övertygar Tom om att välja njutningen och egennyttans breda väg i livet. Tom kommer inte hem till Gud till slut, han kommer till Bedlam, Londons dårhus.

Det här är i och för sig en banal iakttagelse; den av frestelser kantade vägen till vuxenheten och småningom döden för en ung man är ett evigt tema. Tänk på Envar, Candide, Faust, Kristen etcetera!

Det finns något postmodernistiskt, tidsupplöst, ständigt ironiskt och poserande över Rucklarens väg. Postmodernistiska grepp är plötsliga verfremdungsinslag där karaktärer börjar föra resonemang med publiken, samt den grafiskt drivna kulisscenografi som återigen för mina tankar till Himlaspelets tablåteater.

Men paradoxalt nog är verket ändå verksamt i den medeltida ryska, moralistiska fabelgenren (i enlighet med Stravinskijs underrubrik - "en fabel").

Stravinskij ville skriva en nummeropera, i reaktion mot bland andra Wagner och Berg. Hur det gick till, från inspirationen i Hogarts kopparstick, via samarbetet med W H Auden och Chester Kallman, med besök på operor som Cosí och Don Giovanni, med tydliga intryck av Verdis nummeroperor - allt detta är väldigt välbelagt.

Stravinskij skrev själv att han kan fördra påståendet om att det är en pastisch "om jag därmed kan dra folk från debatten och föra dem till musiken". Vad var det då han ville föra dem till?

Ja, ta Verdi och Mozart och håll upp en musikens förvrängande skrattspegel eller titta in i ett musikaliskt kalejdoskop. Kanske får Stravinskijs musik i Rucklarens väg sitt värde genom associationerna till musik som den inte är.

Som åhörare får i alla fall jag rollen som den genomgående frustrerade läggaren av ett musikpussel. Överallt hör jag inre återklanger av byggdelar som Stravinskij identifierat, värderat och valt att kasta samman huller om buller.

Det atonala landskapet är trots detta effektivt orkestrerat för det lilla 35-mannakapellet, det är luftigt, finessrikt, dramatiskt verkningsfullt, till och med oavlåtligt charmigt.

Det är som någon sade efter den Bergmanuppsättning från 1961 som i Sverige kastar långa slagskuggor över nya versioner att "det är som Rossini eller Mozart med fel ackord". Jag skulle vilja tillägga "och med fel melodi och rytm".

Det är ett verk som skulle vara helt omöjligt att ta del av på cd med någon som helst behållning för en besvärande konservativ lyssnare som jag själv, det vill säga någon som faktiskt gillar melodik, rytm och harmonik.

Ingen nyskriven opera som jag hört under 2000-talet har heller varit så här konsekvent i sitt tonspråk, möjligen med undantag för Maros Kastrater. Och tonspråket är förstås skälet till att det redan vid den andra föreställningen av de planerade elva gapar tiotals stolar tomma på Operans parkett.

Rucklarens väg är operanördarnas verk, 1900-talets musikdramatiska portalverk att ta spjärn mot för dem som vill utmana sina föreställningar om hur musik bör låta. Ännu fler stolar blir tomma när folk går hem i pausen.

Men musikdramatik har många beståndsdelar. I Rucklarens väg njuter jag av flera mycket goda röster. Marianne Eklöf övertygar mer som kommedienne (skäggiga damen Baba) än med sin sånginsats. Hemma från Met är emellertid Mathias Zachariassen, med sin expressiva, slanka men vid behov ändå eldiga tenor.

Lisa Larsson har en i grunden vacker sopran och när hon efter hand tätar till sitt vibrato förefaller hon idiomatisk för rollen. Röstligt briljerar Johan Edholms Shadow allra mest. Det här är något annat för honom än Scarpias slirande talsång.

Mer läsning

Annons