Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Största möjliga tyssstnad...

Annons

Jag vet inte om ni märkte det, men tisdagen den 21 november var utropad till en musikfri dag. Det var inget jag kunde kosta på mig att följa, jag var å tjänstens vägnar i full färd med att lyssna igenom 56 Tom Waits-låtar.

Det var ingen stor uppoffring, men ibland känns det som om en musikfri dag vore en bra idé. En dag i fullkomlig tystnad, eller snarare en med ökad möjlighet att höra en massa andra ljud än de som kommer ur Ipoden eller högtalarna.

"No music day" lanserades av den forne KLF-medlemmen och idésprutan Bill Drummond (ni vet han som eldade upp alla exemplar av bandets platta What The Fuck Is Going On? på en åker i Sverige, efter att förgäves ha försökt tala reson med Björn Ulvaeus och Benny Andersson som hotade med stämning för en Abba-sampling. Han eldade för övrigt upp en miljon pund vid ett annat tillfälle, som ett konstprojekt).

Anledningen till No music day är att det finns för mycket musik. Tillgången är som bekant massiv och möjligheterna för alla och envar att nå ut är, åtminstone i teorin, oändlig. Till tidningen The Observer säger Drummond att han ett tag var så trött på musik att han helt slutade lyssna. Och först då kom lusten tillbaka.

Jämför man med ekonomiska modeller om tillgång och efterfrågan så borde värdet på musik sjunka när det finns så mycket. I alla fall enligt Drummond.

Mattias Alkberg går ännu längre och menade nyligen i en DN-intervju att tillgängligheten tyder på en kollaps. "Nu handlar det i stället om att man ska veta att Mando Diao är dåliga men Babyshambles är bra, fast det inte är någon skillnad", säger han. Valet markerar status (vilket det i och för sig alltid har gjort, men nu finns det så mycket mer att välja på). Mattias Alkberg längtar efter gemenskap och vänder sig emot den extrema uppdelning som finns i dag.

Kan Drummond och Alkberg ha rätt? Borde tillgången på musik begränsas? Är spridningen på Myspace och annat bara ett tecken på musikens devalvering?

Man kan ju undra vad alternativet skulle vara.

Självklart blir man mer blasé ju mer musik man kommer i kontakt med. Det går ju helt enkelt inte att jämföra känslan inför det växande skivberget på skrivbordet med förväntan hos den elvaåring som pulsade genom skogen i snön till grannen med sin nyinköpta Kissplatta för att grammofonen hemma var trasig (den anekdoten ska jag komma ihåg att berätta för mina barnbarn, som förmodligen kommer att få sin musik trådlöst rakt in i nervsystemet. Eller nåt).

Mattias Alkbergs farhågor om valfrihetens skadeverkningar känns lite svårsmälta. Jag kanske inte vill välja elbolag, men min musik väljer jag gärna själv. Även om det blir allt svårare. Orden "låt tusen blommor blomma", kanske ekade ihåligt i Mao Zedongs mun, men känns ganska relevanta när det gäller musik. Man får helt enkelt köpa att man inte kan hålla koll på allt. Och hur kan man tycka att det är dåligt när oetablerade artister får möjlighet att nå ut, utan att behöva stå med mössan i hand hos ett skivbolag? Det strider ju mot all gör-det-själv-anda.

Känslan av gemenskap behöver väl inte utgå från en samling runt en specifik genre? Då är vi tillbaka i det gamla ställningskriget hårdrockare-mot-synthare. Det vore väl ändå ohyggligt tröttsamt?

Mer läsning

Annons