Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Störst och ibland bäst

/

Annons

Ingmar Bergman var störst.

Så är det bara.

Han är den ende svenske regissör som man kan placera bredvid namn som Fellini, Rosselini, Lang, De Sica, Hitchcock, Kubrick, Scorsese och Coppola.

Ingmar Bergman hörde hemma i en tid när en person kunde dominera ett kulturellt fält totalt. I Sveriges lilla filmindustri så stod han länge som en monolit. Oavsett man gillade honom eller tyckte att han var pretentiös och/eller politiskt suspekt så var man under lång tid så illa tvungen att förhålla sig till honom.

Alla filmskapare efter honom i Sverige verkar forrtfarande i arvet efter honom. Somliga menar att han legat som en våt filt över hela filmsverige, men tycker man att hans skugga känns förlamande så kanske man snarare borde fundera över sitt eget självförtroende.

Vi kommer aldrig att få en ny Ingmar Bergman igen. På gott och ont.

Att en person dominerar ett område så massivt är naturligtvis inte helt sunt, men han gjorde det framför allt i kraft av sina verk, även om han var ganska bra på att odla myten om sig själv också.

Hans inflytande sträcker sig långt utanför den "finkulturella" arenan. Utan hans Scener ur ett äktenskap så hade inte Bobby aldrig klivit ur duschen i Dallas - av den enkla anledningen att serien inte hade existerat. Skräckfilmsregissören Wes Craven tog intryck av Jungfrukällan i sin kontroversiella debut The last house on the left.

Bergman var mångfacetterad.

Glöm för en stund bilden av Robert Gustafssons svamlande Bergmanparodi. Glöm dina eventuella förutfattade meningar om konstiga, svåra och svartvita filmer (de pratar för övrigt mer naturligt i en Bergmanfilm än i en Åsa-Nissefilm från samma tid).

Bergman förtjänar din uppmärksamhet. Ge honom en chans och hyr en av hans filmer när du får tillfälle.

Gärna Smultronstället - i sådana stunder var Ingmar Bergman inte bara störst. Han var också bäst.

Mer läsning

Annons