Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stormen är här

Annons

teater | Falun

Stormen

av William Shakespeare

regi: Patrik Pettersson

scenografi: Calle von Gegerfeldt

dramapedagog: Jeanette Roos Sjöberg

med: Dag Hellström, Åsa Janson, Joakim Lindblad, Johnny Söderberg, Måns Clausen, Victor Lopez, Petter Stefansson, Susanne Hellström, Håkan Walles, m fl

Dalateatern 22/3 Premiär

Publiken välkomnas med den stora famnen och lotsas in i teaterns och Shakespeares värld med fast hand, nästan så att det blir intimt.

Hela huset används. Verkstaden och korridorerna - allt har blivit teater.

Och mer än någonting annat är det här Calle von Gegerfeldts uppsättning. Scenografen som byggt denna nya teatermaskin åt Dalateatern kan inte haft sysselsättningsproblem den sista tiden. En korridor av små bås där man blickar in på sminkande skådespelare, laboratorium, spådamer, en båtliknande rampscen där förspelet tilldrar sig, ett rörligt, böljande scengolv med breda golvtiljor, en riktig gammaldags fond...

Gegerfeldts fantasi och scenografibudget verkar ha saknat gränser.

När Håkan Walles och Dag Hellström kört igenom sin uppsluppna resumé över furstehoven i Italien och Prosperos landsförvisning, när luftanden Ariel puffat i gång den magnifika inledningen där hela scengolvet häver sig i vågorna och det lilla italienska hovet vinglar runt i samma koloniala uniformer som känns igen från Kenneth Branaghs Shakespearefilmer... då har Dalateatern allt i sin hand.

Ensemblen bubblar av spelglädje. Ett riktigt lyckopiller.

När förväntingarna byggts upp så till den milda grad går det inte att komma ifrån att det blir en liten besvikelse att man inte gjort grundforskningen. Nästan så att utanpåverket tagit fokus från texten.

Vissa scenerier är nämligen förvånansvärt statiska och textförståelsen hos vissa i ensemblen under all kritik. Man kan preparera publiken tills den har en doktorsexamen i Elisabethansk teater - muren mellan en fjortonåring från Falun och Shakespeares blankvers kommer ändå sakta att byggas upp om versen inte görs begriplig på scenen.

Men det gäller sannerligen inte allt och alla. Joakim Lindblad gör en skitig, skitig Caliban - oj vad smutisg han är. Johnny Söderberg gör inte helt oväntat Ariel till en kylig balettaristokrat, men med njutbar bitchig självironi.

Och regissören Patrik Pettersson tar tillbaka till de kvinnliga skådespelarna vad Shakespeares enkönade ensembler stal. Sebastian har blivit "Bastia" och Gonzalo har blivit "Gonzala". Susanne Hellströms Bastia får inte alltför många repliker på sig att vara rolig, men shit pommes frites, vad hon levererar när hon väl står på scenen.

Det milanesiska kungaparets entourage kunde ha promenerat över direkt från höstens uppsättning av "Yvonne". Men här kompletteras Barbro Enberg och Urban Eldh av Håkan Walles eldiga uppvisning som förrädisk, italiensk ädling.

Det är egentligen poänglöst att gräva i enskilda insatser. Stormen i Patrik Petterssons version är så nedkortad att de lyriska uppvisningarna inte ges större utrymme. Det är ganska rapsodiskt, med fokus på de mustiga scenerna. Alltså blir det mest Måns Clausens och Viktor Lopez grabbiga sjömän som får vara i centrum när de härjar med och bedras av Caliban.

Lustfyllda våldsverkande gossar som lätt slår varandra för hårt, fångade i en kedja av förtryck.

Den poetiska magi som många attraheras av i Stormen uppstår aldrig. Nej, man avstår andemagin och överraskar med glatt spexande i kostymer som kunde vara hämtade från ett sämre sortens bygdespel.

Är det fånigt att spela teater? frågar Patrik Pettersson i programmet. Han svarar onekligen jakande på frågan såväl i den inledande Albert och Herbert-sketchen och i Mirandas och Ferdinands schlagerfestivalsbröllop med fiskbalett. Visst är det fånigt, ren Monty Python, men roligt.

Det här är teater för människor med grava koncentrationssvårigheter. Det är faktiskt fysiskt omöjligt att tröttna, bli kissnödig eller hungrig under föreställningen. Trots att över en timme av kringaktiviteter och småberättande passerats innan publiken bänkas i det Globeliknande teaterrummet så bryts i alla fall den korta föreställningen för godismutor. Ja, det fjäskas för publiken, men på allvar. Här är teatern, på dina villkor. Ingen annans.

Någonstans hoppas jag ensemblen noterar att de har skapat ett format för Dalateatern som kan fyllas med annat än bara pedagogiska ambitioner.

Teatern är ju en rumslig berättarkonst, den enda som tilldrar sig i tre dimensioner. Och vad Dalateatern gör med Stormen är att visa hur det berättandet låter sig göras. Låt scenografin bokstavligen ta plats. Låt teatern sprida sig.

Det här är en teaterupplevelse som går utöver det Dalateatern bjudit på tidigare.

Stormen i Falun avslutas i en fråga om förlåtelse och försoning från Åsa Jansons Miranda. En fråga som inte besvaras. En fråga som alltid saknar svar när det råder krig. Kanske kommer avslutningsmonologen med freden.

MARTIN AAGÅRD

Mer läsning

Annons