Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Storband i vårkostym

Annons

Det blev en trivsam eftermiddag på fru Musicas jazzhacienda, när Falu storband med sin ledare Lars Jonsson i lördags lockade till svängig vårkonsert med överraskningar.

Efter stilfull entré där respektive sektioner en efter en intog sina platser bjöds en första, föga förvånande sådan: att bandet håller fortsatt hög kvalitet - med ett fint svängande komp och tre mycket jämna grupper av trumpeter, tromboner och saxar, med många av bandets medlemmar som hörvärda solister.

Nästa överraskning kom under framförandet av Ellington/Tizol/MillsÕ Caravan. Framför scenen passerade två kameler, muntert jazzkoreograferade.

Stig Hellberg fick härmed en gammal dröm uppfylld, att få spela just Caravan, påstod han.

Men nog måtte Långshyttegrabben fått den uppfylld även tidigare, om än inte med kameler i fokus.

Falu storband har snart verkat i trettio år. 2008 är det jubileum, men man förnyar sig just nu rätt kraftigt personellt.

Av ursprungets tjugo musiker är knappt hälften kvar men i och med lördagen har man också fått tre unga musiker som tillskott, alla fortfarande gymnasister.

Arvid Stenback gjorde bejublat framträdande på trombon och sång innan han intog sin plats i bandet.

En påstådd överraskning, att han vore en ur publiken upplockad att prova på spel med storband, gick jazzpubliken i Falun inte på!

Gästande vokalisten Elizabeth Forsberg från Norrbotten har inte så stark personlig utstrålning ännu. I gengäld en härlig jazzkänsla och en röst som påminner om Bessie Smiths, en kraftig pipa med mycket kärna.

Henne lär jazzmusikscenen få stor glädje av under kommande år.

Likaledes gästande vokalisten och presentatören Björn-Inge Grönoset hade förmodligen fått rycka in med kort varsel för insjuknade Åsa Nordlund.

Han bidrog med flera fina tolkningar av jazzstandards, exempelvis Minnie the Moocher, Cab Calloways hit från 1930 (som CC upprepade 1980 i filmen Blues brothers). Precis som CC 1930 lät "Binge" publiken försöka hänga med i sjungandet av allt svårare nonsenstexter, vilket inte gick så våldsamt bra.

Mindre lyckat var onödigt självberöm och ibland prat i mikrofon under applåder, eller titlar och namn så kort eller otydligt sagda att de knappt kunde uppfattas - särskilt inte av en publik dominerad av trettio- och fyrtiotalister.

När kommer förresten nyrekryteringen härvidlag?

CHRISTER EKLUND

Mer läsning

Annons