Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stora Leingen

Annons

Barndomens by i sydvästra Dalarna var inte stor, inte märklig som utflyktsmål. Masugnen vid Eldsjön hade blåsts ner. I sågverket rostade klingorna och den stora turbinen i undersågen hade ramlat ur sina lager.

sommarnovell

En smalspårig järnväg levde ännu när industrien gett upp anda och liv. Kärnan av befolkningen utgjordes mest av dessa gamla som upplevt verksamhetens storhet och fall, påspädd med en del skogsarbetare som avstått från att följa med i ungdomens utflyttning och i stället sökte sin arma utkomst i det snåla skogsbolagets diktatoriska regi.

Ute i periferien satt arrendatorer och småtorpare på sina steniga backar och sökte föda sig på kritter och bolagsjobb. Byarna på bergen höll sig ännu vid liv, när Bruket dött.

Det var de som huvudsakligen höll skolan i dalen med barn och gav mesta bidraget till den bolagsägda brukshandeln. Och som en gång i månaden drog ner från sina berg för att hämta avlöningen och samman med tillstädeskomna marknadsmånglare gjuta en smula liv i den stelnade samhällsbilden.

En i huvudsak död by, i den lågkonjunkturens tid som tog struptag, också på övriga landet. Men likväl sipprade genom den en sällsam ström av besökare från skilda län och landskap.

Det var inte turister med kamera och goda plånböcker, som skulle kunnat sprida lite gyllene välstånd, i likhet med vad som numera kan ske på gammelorter med kulturminnen och souvenirtillverkning.

Det var fotvandrare, illa klädda för det mesta, med fransiga rockärmar, lortiga kepsar eller slokhattar, hängarsel och knän på byxorna och i slarvorna slika vandringsmäns eviga sällskap, de små, svarta, kvicka, och de trögare, men inte mindre envisa, av släktet Pediculus Vestimenti.

Luffareströmmen silade tillsynes outsinlig genom skogsbyar och utdöd industriort. Man minns den som ett glest och ändlöst tåg av trista, vandrande skuggor.

Slöa, apatiska de flesta, laglösa som skydde storstråken, hemlösa vilkas ursprung ingen visste, trasiga bettlare vid dörrarna och andra som kamouflerade sin verksamhet med tvål och brevpapper eller en bunt kängsnören i rockfickan.

Enstaka annorlunda, som liksom bröt av mot den gråa tonen i tåget av vandrande skuggor. Som ännu kan komma en att le vid minnet av deras trasighets sagogestalter bland övriga mera deprimerat intetsägande.

Individualister, sällsamma figurer med egen livsstil mitt i ägolösheten och förfallet, eget uttryckssätt, egna metoder att förvärva något för magens behov och logi för fotvila och nattsömn.

Ja, som exempelvis Stora Leingen, alias Barfota-Lasse, sistnämnda beteckning dock mindre ofta använd.

Var Stora Leingen hade sitt ursprung förblev obekant eftersom han själv vid påflugen förfrågan städse sa frankt ifrån att det angick väl för fan ingen.

Men i allt hans tal klingade toner från västgötabygder. Klingade? Nej, rosslade, röt, dånade, åskade kanske hellre. En herrgårdstjur skulle närmast avundats Stora Leingen hans röstresurser, som för övrigt trots allt toppade hans kroppsvolym.

Han var stor, en jätte, säkert närmare två meter från de sommartids ofta bara och knöliga fötterna till hjässans snaggklippta gråragg, med en bröstkorg som en tunna, ansikte som en smärre drickaskagge med en väl tilltagen svicka till näsa, tjurnacke grovporig som ett rivjärn och nävar som smärre rotvälvor.

Men hans röstvolym var likväl några nummer större. När han trädde in i ett kök och röt ut en anhållan:

- Har I nåt brö å sill i dag, mor?

Så skvatt käringarna nästan ur särken och eventuella inneungar vart svarta streck mot närmsta gömsle. Vi barn var omåttligt rädda för Stora Leingen, men följde väl ändå från tryggt avstånd med intresse de situationer som uppstod vid resens ankomst.

Ändå torde väl Stora Leingen knappast ha varit direkt folkilsken, det var väl bara det att han aldrig skrädde orden och dundrade så väldigt med sin märkliga stentorsbas.

Ty i fickorna på sin trasiga rock förde han oftast med sig solkiga klipp ur tidningar, representerande dåtidens mest populära skalder. Och för en beta bröd och en rostbrun sillrumpa kunde givaren eller giverskan i valuta bekomma en dånande, av yviga gester åtföljd deklamation av Karlfeldts, Frödings, Rydbergs eller andra pegasryttares alster.

Då hände det sig i de mera hjärteknipande vändningarna, att medan smått plågade åhörare fruktade för sina trumhinnors existens, så flödade Stora Leingens små rödkantade ögon av äkta känslas tårar och den väldiga rösten gick sönder och dog i rörelses svåra och ljuvliga stund.

Kanske led Stora Leingen en smula av att så blotta sin innersta vekhet. Han brukade ofta nog efteråt försöka rehabilitera sig inför sitt auditorium med ett råmat:

- Va fan glor I på mig för, era jävvlar? De där va stor konst å värdefulla saker. Men de begriper I fäll int, era snösocksplösar!

För Stora Leingens del är att nämna, att det kön som nämns det täcka förmodligen inte nämnvärt attraherade honom. Han var sålunda inte farlig för ensamvarande fruntimmer i torp eller bruksbarrack.

Vilket inte hindrade att en del femininer av mogen årgång tycktes känna en viss dragning till den bullrande resen, rimligtvis sprungen ur aningen om den tjurkraft som borde haft sitt säte i den voluminöse och av vandringslivet i ur och skur härdade luffarens kropp.

Ty där styrkan finns, där finnes ock beundran för den.

Nu hör till saken, att Stora Leingen vid ett och annat tillfälle hälsade på i en blivande skrivares hem, ty den senares fader hade mycken förnöjelse av att samtala med vandrande män.

Till nämnda hem kom sålunda vid ett Stora Leingens besök, en grannkvinna som i trots av att hon alltid saknat make mycket sällan var ensamboende, det var ett allmänt vetande att hon välvilligt upplät sitt hem till legio av vägarnas vandrare, särskilt de yngre och mera livskraftiga.

Stora Leingen var just i färd med att förtära en kopp kaffe, när Maja-Lina infann sig. Hon fick en kopp och slog sig ner, men fick bara sörpliga grymtanden till svar på sina försök till samtal med luffaren tvärsöver bordet.

Hon spelade så gott hon kunde på ett i det närmaste uttömt register av kvinnobehag, hon mobiliserade vad hon förmådde av sina ögons en smula falnande glöd, men förgäves. Slutligen förmådde hon inte bärga sig utan gick rakt på sak:

- Jag vet int vad jag gjort er! Te mig kommer Pilgren och Segelberg och Viberg och Norapojkarna och Nås-Erker och Norrköpingen och till och med Tittategud... Men er ser jag int av. Kunde ni int titta inom nån gång så vi fick språka?

Hon smilade lite och blinkade lätt och tillgjort. Men smilet dog och försvann, för nu var Stora Leingen färdig med sitt kaffe och sköt ifrån sig koppen och la armbågarna på bordet och spände sina små rödkantade ögons blick i hennes och röt:

- Va ä de I säjer, käringruka! Språka! Språka de ä va I vill, men här hämtar I inget! Karltoki ä I va jag kan se! Å ful ä I också, även om I int direkt rår för de! Å loppebiten ikring halsen! Nej, fy fanken!

För den gruvliga polskan bröt Maja-Lina upp utan att vänta på påtår. Hon vågade väl inte möta ord med ord, men väl ute på gårdsplan vände hon sig om och spottade åt en Stor Leing som satt kvar vid bordet och skrockade så den väldiga kroppen hoppade på pinnstolen.

Stora Leingen vandrade tämligen regelbundet genom vår by i dalen, på sin vanliga trad mellan Filipstad och Falun. Kom och bullrade och försvann. Blev slutligt borta för gott. Andra vandrande riddare visste förmäla på vilket sätt.

På förbjuden vandringsled, längs järnvägen mellan Grums och Deje, hade den åldrande jätten traskat rätt in i en bergstunnel och därinne i mörkret mött Bergslags-Svarten, tåget mellan Göteborg och Gävle.

Och detta vidunder av stål och oerhörda krafter hade nu engång sitt givna spår och väjde icke, och blev på så sätt en gammal bergslagsluffares öde.

NILS PARLING

Mer läsning

Annons