Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stor operakonst

Annons

I vindsvåningarna, högst upp, närmast solen, bor de fattigaste. Och inte har bohemerna i Quartier Latin några respektabla yrken heller - de är filosofer, poeter, målare och musiker.

De fryser och svälter, fuskar med hyran, men kan spendera en smärre förmögenhet på presenter till sina flickvänner och på att äta ute. Tyvärr är pantbanken stängd på julafton. Få saker är på allvar - när som helst är de beredda att sätta upp små pjäser som driver med dem själva i tillvaron.

Egentligen borde de leva för Konsten - men skaparkriserna tycks konstanta; eftersom kärlekslivet också bara vet av ett enda tillstånd: Kaos och svartsjuka. Porträtten av bohemerna som män är allt annat än smickrande. "En lycklig man kan lätt bli svartsjuk", säger Rodolpho och redan efter en timmes bekantskap fortsätter han: "Jag skulle aldrig, aldrig förlåta..."; han lanserar rent av sin svartsjuka i förväg.

De unga kvinnorna i bohemernas skara har det dubbelt svårt. Brodösens yrke är föga lönande och det samma gäller sångerskans; vid ett tillfälle går det att få ihop till halva hyran genom att vara sånglärare på ett värdshus. Lösningen blir inte sällan att låta sig trakteras som hålldam hos någon riking eller greve till de egentliga pojkvännernas förtret.

Det här är andra föreställningen i årets operafestival som drabbas av att sångare som står i artisthuset och sjunger upp sig hörs ut till publiken under pågående föreställning. Det borde vi slippa.

Rigaoperans uppsättning är häpnadsväckande konventionell vad avser regin; rent av stentråkig. Regin visar inte något tecken på att inte vara från 1930. Scenografi och kostymering sprakar väl inte heller av fantasi direkt. Stora takfönster dominerar scenbilden. Café Momus visar sig under en kort sekvens ha servering på flytbryggor i Seinen (Dalhallas blåa vatten) - men den idén fullföljs ju inte. Konservatismen irriterar man sig på i totalt tio sekunder - musik och sång tar över.

Nelsons leder orkestern med ett ständigt driv och han gör det mesta av flera sensuella passager. Sångligt utstrålar hela ensemblen ungdom och kraft - också när de som Galante (Mimì) inte är direkt purunga.

Antonenko (Rodolpho) tar med sin härliga barytonala spintotenor en genväg till sitt C i sin första aria, men såväl han som Galante är så fantastiskt bra att man måste beklaga att den här föreställningen inte innehåller mer effektsökeri - en och annan höjdton kunde varit några sekunder längre, för det skulle de utan tvivel klara av. Tolkningen kunde ha varit fräckare, mer lustfylld, generösare. Nu är den i stället förödande kompetent och stramt fokuserad.

Galante dominerar eftertryckligt, med ett sensationellt lägre register och genom att nästan genomgående tillämpa en förtätning, en avståendets sångestetik. Kanske ställer jag orimliga krav på Vaice efter hennes Lucia di Lammermoor, men jag minns henne som ännu bättre än som Musetta, och det säger en hel del.

När njuter jag som mest? Är det under första aktens avslutningsduett? Är det under Mimìs andra aria? Under tredje aktens duett Rodolpho/Marcello? Var och en hade gjort en hel operakväll. Ändå överträffas de alla av den kvartett, eller egentligen två parallella duetter, som utspelar sig när Rodolpho och Mimì bestämmer sig för att försöka bli ett par igen samtidigt som Musetta och Marcello har ett idiotiskt gräl strax intill.

Där är det stor operakonst.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons