Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stor kvinnlig författare som nästan helt glömts bort

/
  • Undanskuffad. I

Annons

En av de mest välkända och lästa författarna på sin tid. Stridbar, radikal och självständig utmanade hon de gängse värderingarna. Men ändå känner ganska få till Emilie Flygare-Carlén mer än till namnet.

- Jag blev häpen över att det varit så tyst om henne. Att hon är så undanskuffad i de litterära översiktsverken. Det har varit förbluffande lite intresse för henne, säger Lauritzen.

Förbluffande är ordet. Emilie Flygare-Carlén (1807-1892) var en av sin tids stora författare. Hennes romaner var efterlängtade händelser i det litterära Sverige. Hon sålde stora upplagor, översattes till flera språk och fick ofta mycket fina recensioner. Men ändå denna tystnad.

Lauritzen förklarar tystnaden med två saker. Dels levde hon för länge. Mot slutet av sitt liv skrev hon mest långa noveller, som enligt Monica Lauritzen "kanske var det svagaste i hennes produktion". Hon kom att sammankopplas med det gamla, det icke-modernistiska.

- I de ungas ögon måste hon ha förknippats med det man skulle göra sig fri ifrån och protestera mot. Bland de här unga fanns till exempel Schück och Warburg, som senare blev inflytelserika litteraturhistoriker. För dem var hon bara en gammal tant.

Dels var hon kvinna. Förlagsbranschen var fullständigt dominerad av män, alla kritiker var män och den gryende feminismen hade redan hittat sin fixstjärna: Fredrika Bremer.

- Jag tycker att det är lite orättvist att Fredrika Bremer framhålls som den enda feministen under det tidiga 1800-talet. Utan att på något sätt förminska hennes betydelse så tycker jag att det är viktigt att Emilie Flygare-Carlén också får plats.

Bland alla hennes böcker, hon skrev nästan 20 romaner beroende på hur man räknar, är nog "Rosen på tistelön", "Ett köpmanshus i skärgården" och "Pål Värning" de mest kända. Eller de minst okända om man så vill. Hon återkom ofta till sin uppväxtmiljö i Bohuslän, och det finns ofta mycket av allt i hennes böcker: familjeliv, kärlek, äventyr, vardag och fest.

- Hon är en hemskt god berättare, en fena på bra intriger. Hon har en väldigt skarp blick för olika människors beteende och möten. Hon har humor och en satirisk ådra. Det som är speciellt och som ger henne en litteraturhistorisk plats, är att hon såg samhället så tydligt. De ekonomiska mekanismerna inte minst, och naturligtvis kvinnans situation i det, säger Monica Lauritzen.

Efter att ha läst "En kvinnas röst" får man bilden av en driven, envis och oerhört kreativ författare, som höll ett furiöst tempo. Ofta skrev hon två romaner per år, ibland fler. Men också en författare som tar väldigt stort intryck av tidens strömningar och lätt influeras av andra. Båda sakerna har legat henne i fatet. Enligt vissa var hon bara en brödskrivare, som enbart drevs av ekonomiska drivkrafter. Enligt andra skrev hon inte ens själv, utan tog hjälp av vänner och släktingar.

- Hon verkar vara väldigt receptiv. Man kan märka hur debatten som hon levde i och de olika litterära impulserna som fanns i tiden finns i hennes verk. Men det behöver inte betyda att hon är osjälvständig, snarare att hon var väldigt öppen för intryck och testade sina egna gränser och uttrycksmöjligheter, säger Monica Lauritzen.

Och visst skrev hon för sitt uppehälle, men, påpekar Monica Lauritzen, det gjorde de flesta så kallade litteratörer på den tiden, och det är ingen som håller det emot dem. Enda skillnaden var att Flygare-Carlén var kvinna. Och visst tog hon hjälp med redigering och korrektur, men vilken författare gör inte det?

Emilie Flygare-Carlén var också en drabbad människa. Hennes första make dog när hon var 25. Deras äktenskap hade resulterat i tre barn, varav bara en son, Edvard, överlevde. Ganska snart träffade hon en ny man, som hon förlovade sig med, men som sedan dog (eller eventuellt rymde till USA). Innan dess hade hon hunnit bli gravid. Barnet, en dotter, adopterades bort. Senare i livet förlorade hon ännu en man, och dessutom sin vuxne son, Edvard. Trots allt detta, och trots att hon var depressivt lagd, levde hon till att bli 85 år gammal.

- Jag tror inte alls att skrivandet var terapi för henne, men jag tror att skrivandet hjälpte henne att överleva. Det var en så stark kraft hos henne, säger Monica Lauritzen. (TT Spektra)

KALLE DIXELIUS

Fakta: Fakta/Emilie Flygare-Carlén

Född: 1807 i Strömstad. Hette Emilie Smith som ogift. Fadern var handelsman.

Död: 1892 i Stockholm

Gifte sig först med läkaren Axel Flygare. De flyttade till Småland, och de fick tre barn varav ett överlevde, sonen Edvard.

Förlovade sig sedan med advokaten Jacob Dalin. Han dog efter den kort tid under märkliga omständigheter. Vissa tror att han rymde till USA, eftersom Emilie Flygare-Carlén var gravid med deras barn.

Barnet, en dotter, adopterades bort, men de två behöll en sporadisk kontakt.

Hon debuterade som romanförfattare 1838, vid 31 års ålder med romanen "Waldemar Klein". Hon skrev då under synonymen Fru F**.

Kort därefter flyttade hon till Stockholm och hyrde en lägenhet av sin förläggare Niklas Thomson.

I Stockholm gifte hon sig så småningom med Johan Gabriel Carlén.

Hennes son Edvard dog 22 år gammal, 1852.

Hennes man, Gabriel Carlén, dog 1875.

När Emilie Flygare-Carlén dog 1892, skrev Dagens Nyheter bland annat: "I tusen och tusen äro hennes arbeten spridda öfver hela landet. Och ingen svensk författare eller författarinna har som hon blifvit bekant genom öfversättningar äfven utanför fosterlandets gränser."

Fakta: Fakta/Monica Lauritzen

Född: 1938

Före detta radioproducent på P1, arbetade med litteraturprogram som "Bokfönstret" och "Boktornet". Var med och instiftade Sveriges Radios romanpris.

Har också varit docent i engelskspråkig litteratur vid Göteborgs universitet.

Lever med akademiledamoten Kjell Espling.

Mer läsning

Annons