Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stommen ingen storyteller

Annons

Ja, vad ska man säga? Tommy "Stommen" Andersson är ingen storyteller, därmed basta. Men hur som helst så var det just orden Story Teller som stod som titel på framträdandet på gårdagens Wasabryggeri.

- Det här blir något mellanting mellan Ray Davies och Tom Waits, inleder Tommy Andersson och börjar från början.

Nämligen på BB 1964. You really got me med The Kinks spelas på radion och en liten mini-Stomme ser sitt första ljus.

Nothing's gonna change my world, sjunger Tommy Andersson vid pianot och jag vrider mig lite på stolen. Stommen är nervös och Stommens mamma och jag och resten av publiken som främst verkar bestå av de närmast ...

Efter drygt 50 minuter har vi kommit fram till år 1974. Stommen har därmed hunnit bli tio år fyllda i storyn of his life.

Några egna låtar har även hunnits med, bland annat en som sågar hela Domnarvet med råge. Efter denna urladdning släpper spänningen en aning. Stommen tar i och det nostalgitunga upplöses lite.

Men med Tommy Anderssons något långrandiga berättarteknik känns det lätt något krypigt i benen efter en knapp timme. Om tokigheter på roliga timmen, om lägenheten på Industrigatan på Hagalund, om bilresor i vad var det nu, jo Wolkswagen och om verket handlar första delen av berättarkvällen. Det varvat med Cornelis Wreeswik-, Ted Gärdestad- och The Kinks-covers upplevs lätt en smula rostigt.

- Jag var en fantasifull djävul, en innovativ konstnärssjäl som inte passade in i 70-talets skolsystem, säger Tommy Andersson och spinner vidare på sin levnadsbeskrivning i musikens tecken.

Tyvärr hade undertecknad inte möjlighet att delta under story- kvällens andra del, men om jag får gissa så sitter Stommen där än i dag...

ÅSA JOHANSSON

Mer läsning

Annons