Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stolpigt återtåg av kemikaliebröderna

/
  • Tveksam. Chemical brothers bjuder inte på särskilt många guldkorn med nya skivan. Foto: EMI Music

Annons

THE CHEMICAL BROTHERS

  • We are the night
  • (Virgin/EMI)
  • Betyg: 2,5
  • Genre: Techno

Det känns som om det var väldigt länge sedan nu som Chemical Brothers stora beats knockade dansgolven och indiepop-publiken samtidigt. Numera gör de en psykedeliskt spetsad technovariant i ett makligare tempo. Ibland närmar de sig den storslagna rockvariant som The Flaming Lips eller Mercury Rev ägnar sig åt. Tim Smith från gruppen Midlake är mycket riktigt en av gästvokalisterna på nya albumet.

Inledningen med låtar som We are the night och All rights reserved känns stolpig och korpulent. Vare sig särskilt medryckande för dansgolven eller majestätiskt för hemmalyssnande. Snarare jobbigt.

Saturate funkar bättre, om vi höjer volymen ordentligt. I några ögonblick kan vi ana de kemiska brödernas forna storhet. Annars är det ganska lönlöst att försöka hitta särskilt många guldkorn här. A modern midnight conversation närmar sig dansgolvet på Danceteria 1983 men mycket mer än så blir det inte.

Inte rena natta, men visst är We are the night ganska nattstånden.

TIMO KANGAS

King Diamond

  • Give Me Your Soul.Please
  • (Massacre Records)
  • Betyg: 3+
  • Genre: Metal

Exildansken och hans vänner skrämdes kanske mer förr, men King Diamond levererar alltid. Give Me Your Soul.Please tillhör inte den gamle skräckmästarens allra noblaste verk, men är en värdig uppföljare till hyllade The Puppet Master. Några av kompositionerna, bland andra Mirror Mirror och Black of Night, är till och med i klass med fornstora dagars stordåd. Titellåtens stämningsfulla refräng är förmodligen det mest diaboliska Kingen författat sedan I’m Not a Stranger och omslaget är precis så där härligt ondskefullt som det ska vara. Vidare framkallar Kim Bendix Petersens suveräna röst fortfarande rysningar - både av välbehag och av obehag. Några ospännande utfyllnadsspår drar dock ned helhetsintrycket, vilket gör att Give Me Your Soul.Please bäst beskrivs som stabil, snarare än briljant.

Jonas Wettmark

Justice

  • (Ed banger records)
  • Betyg: 4
  • Genre: Elektro/dans

Simian mobile disco

  • Attack decay sustain release
  • (Wichita)
  • Betyg: 4
  • Genre: Elektro/dans

Det började de senaste årens kanske största dansgolvshit, Never be alone. Bandet Simian(förstadiet till Simian mobile disco) utlyste en remixtävling för låten, och smått legendariskt var det inte bidraget från franska duon Justice som vann. Däremot var det den som sköt båda de okända banden rakt upp i den europeiska danseliten.

När de nu samtidigt släpper sina debutalbum är det inte bara de traditionella klubbkidsen som står med förväntansfulla ögon. Det krävdes väl helt enkelt musiker med bakgrund i gitarrbaserade rockkonstellationer för att på allvar öppna även indievärldens portar för dansgolvselektron. Men så är det också ett par briljanta album. Förvånansvärt olika för att ha så mycket gemensamt. Justice är genremässig berg och dalbana. Skivans två hittills mest uppmärksammade spår, Jackson 5-hyllningen The D.A.N.C.E. och stenhårda Waters of Nazareth har i princip ingenting gemensamt. Det bästa av ett knippe världar.

Där Justices album till stor del består av tydliga kontraster mellan skyhöga peakar och helt okej transportsträckor är SMD:s något av det jämnaste jag hört. Potetiella A-sidor rakt igenom.

MALIN RINGSBY

HAPPY MONDAYS

  • Uncle Dysfunktional
  • (Sequel/Border)
  • Betyg: 2,5
  • Genre: Dansrock

Madchester-legendarerna är tillbaka efter sju droger och åtta bedövningar. Shaun Ryder låter stundtals mer depraverad än någonsin på Uncle Dysfunktional. Snuskigheterna i några av de första spåren verkar nästan planterade för att väcka största anstöt och få rubriker. Längre in på skivan är det mindre iögonfallande, även musikaliskt. Ta en låt som Dr Dick - total tomgång. De 15 år som gått sedan senaste Mondays-albumet märks det inte så mycket av på Uncle Dysfunktional. Gruppen satsar på i stort sett samma sound och koncept.

TIMO KANGAS

Ryan Adams

  • Easy Tiger
  • (Lost Highway/Universal)
  • Betyg: 4
  • Genre: country

Ryan Adams slog igenom stort och trollband med Heartbreaker år 2000. Sedan dess har kvaliteten varierat på det han gett ut. Med Easy Tiger har han med en fantasisk fingertoppskänsla tagit sig tillbaka till de smäktande countryballadernas sköra landskap. Two är smekande vacker och Everybody knows följer i samma fotspår. Ryan Adams visar att han fortfarande är en av de allra bästa på att fylla upp ett avskalat lägereldssound.

Här finns också svängig folksångscountry och ett och annat några rockigare spår. Halloweenhead är distat 70-talsgungig och Two hearts andas utslätad gubbrock. Allestädes närvarande är gamla legender som Gram Parson, Neil Young, Roy Orbison och James Taylor.

FREDRIKA HILLERVIK

Elias & The Wizzkids

  • The Dance (EP)
  • (Hybris)
  • Betyg: 4
  • Genre: Pop

I höst släpper faluhoppet Elias Åkesson sitt debutalbum är det sagt. Tills dess får vi den här fyrspårs-EP:n.

Det är ett gäng år sedan man först började höra Elias låtar på demos och livespelningar, och flera av spåren på The Dance har varit med länge. Och det hörs att låtarna har blivit vuxna. Man har vant sig vid att höra dem med 150% energi live, och i jämförelse med det känns EP:ns sommarpopiga lightsound ibland nästan väl sofistikerat. Om Elias & The Wizzkids live är den upprymda fredagskvällen på en utomhuskrog är EP:n The Dance söndagsförmiddagen på en solig balkong. Vilken ju i och för sig också är trevlig. Med grym röst och klockren känsla för melodier är det svårt att misslyckas.

MALIN RINGSBY

The Bravery

  • "The sun and the moon"
  • (Universal)
  • Betyg: 2
  • Genre: Rock

I samband med debuten för två år sedan var The Bravery lika med hype. Det var då. Idag är the Bravery lika med en fadd smak i munnen.

Bandet har kvar sina snedkammade luggar och de svarta skinnjackorna. Den förändring de försökt sig på är varken stor eller lyckad. Att sångaren Sam Endicott kraxar fram något om Bryan Adams Summer of 69 ger en fingervisning.

Det är rock, stabil rock, med en liten twist av disco och synt. Men the Bravery lyckas inte vara lika tuffa som the Strokes (den här gången heller). I stället är det mest bara ofokuserat och lite lamt.

JESSICA DALMAN

Oh Laura

  • A song inside my head, a demon in my bed
  • (Cosmos Recor/Bonnier Amigo)
  • Betyg: 3
  • Genre: pop

Jag är väldigt, väldigt förtjust i Saab-reklamlåten Release me och ett par spår till på debutplattan A song inside my head, a demon in my bed. Det väger upp det faktum att materialet i övrigt är en ganska slätstruket. Är det någon som minns Gloria? (ett bandprojekt med bland annat Sara Isaksson och Rebecka Törnqvist som fick en del uppmärksamhet med första plattan 1999 men som sedan dess fört en anonym tillvaro.) Oh Laura har samma småtrevliga gitarrgung och intensiva sång, samma proffsiga men alldeles för fega produktioner. Jag skulle gissa att det finns några riktigt duktiga musiker i Oh Laura som har lagt mycket tid på att få det att låta precis, exakt så putsat och perfekt som de fantiserat om - tyvärr. De filade bort det mesta som hade kunnat låta intressant.

FREDRIKA HILLERVIK

Mer läsning

Annons