Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stökig och strulig Strindbergtolkning

Annons

Strindberg hade högt utvecklade känslospröt för orättvisor och hur de cementerar roller där individen fastnar i maktlöshet och destruktiva beroenden. Vidare välkomnade han dramatiska och sceniska experiment där publiken knyts tätt till uppförandet. När han själv under en tid fuskade som skådespelare använde han sig av tekniker som då för tiden höjde ögonbryn.

Uppenbarligen är det denna ådra som denna uppsättning försökt ta fasta på.

När det börjar dra ihop sig till föreställning bryter ett intermezzo ut i publiken. Det ska röra sig om några dubbelbokade platser. Det blir snabbt hetsigt värre och konflikten flyttas upp på scenen där den eskalerar ytterligare. Snart hänger smockan i luften och stämningen inne på Maximteatern är genuint olustig. Jag noterar skådespelaren Roland Hedlund bland publiken och bråkstakarnas goda artikulation och slås av misstanken att allt bara är en osedvanligt smaklös chockstart på pjäsen. Så visar det sig också vara. Innan pjäsen kommer i gång hinner dock David Lenneman förolämpa Borlänge i en omotiverad och dryg monolog.

Liknande avbrott förekommer föreställningen igenom och det duggar tätt med postmoderna hyss: Ljusteknikerna adresseras mitt i en replik, skådespelarna kliver in och ut genom rollerna och sig själva, kommenterar pjäsen, inte sällan i cyniska ordalag, scenarbetarna stapplar in titt som tätt,

föreställningen förflyttas ut i publiken... Inte ens rekvisitan är på plats utan står hopsamlad längs scenens ena kant för att rivas fram och staplas på hög efter pausen.

Allt är tänkt att lyfta fram den utsatthet och upplösning som Fru Heyst och hennes två barn Elis och Eleonora befinner sig i. Familjefadern har dömts till fängelse för förskingring och hans familj får ta smällen; bohag ska utmätas och de marginaliseras socialt av en föraktande omgivning. I faggorna ruvar Mannen Med Makten; den ack så strindbergske fordringsägaren Lindqvist som håller de klaustrofobiskt instängda och plågade själarna i ett järngrepp via sin skuldfordran.

Den uppstyckade pjäsen förlorar i tempo och koncentration och det är bara undantagsvis som experimenten håller. Eleonoras (Magdalena Eshaya) och hennes beundrare Benjamin (Jonatan Rodriguez) inlevelsefulla dialog glöder till och när Magdalena Eshaya i en slags teaterstolsanpassad stagediving kryper runt och trängs bland bänkraderna träffar de rätt, nu blir det intimt och gränssprängande. I övrigt så kan föreställningen sammanfattas i Roland Hedlunds något irriterade replik till ett osedvanligt sövande utfall från David Lenneman: "Ska vi diskutera integrationspolitik eller fortsätta spela pjäsen?"

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons