Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stilsäkert till tre fjärdedelar

Annons

Bång har låtit sig inspireras av Stenbergafallet i Småland. Det var ett utdraget drama som pågick under tjugo års tid. Med början 1968 brann det i en rad ladugårdar i Stenberga mellan Vetlanda och Virserum innan polisen 1989 kunde knyta en skogsägare från trakten till mordbränderna och ett dubbelmord.

I Psykopaterna skildras dessa händelser som återberättelser av fiktiva romanpersoner. Bång lägger i stället krutet på att utforska vad som händer med människorna i en liten ort på svenska landsbygden när en av invånarna visar sig vara mordbrännare och dubbelmördare.

Bång drar den laddade stämningen på orten till sin spets genom att låta romanen utspelas i en tid då det går rykten om att gärningsmannen snart ska friges från fängelset och flytta tillbaka till den bygd där han har gjort så mycket ont.

Det väcker onda stämningar att mördarens hustru, en av ortens tongivande kvinnor, ordförande i kyrkorådet och hembygdsföreningen, tycks vara villig att ta emot sin man.

Och när han en dag kommer hem på permission från fängelset börjar det brinna igen och ett mord sker på orten...

Trygve Bång skriver bra med en lätt och ledig stil och miljöer och människor känns levande och intressanta.

Mot slutet får dock romanen problem.

Historien har fram till dess skildrats ur en jagberättares perspektiv. Men så fort kriminalintrigen blir en polisiär angelägenhet kan denne privatperson för trovärdighetens skull inte vara med längre.

Bång tvingas lämna honom åt sitt öde och resten berättas ur ett så märkligt blandperspektiv att det känns som om boken havererar ett femtiotal sidor från slutet.

Psykopaterna lider av typografiska märkligheter som irriterar. Omotiverade kursiverade stycken, halvfeta ord och meningar, korrekturfel.

Men det är inte Trygve Bångs fel. Han gör det till tre fjärdedelar bra.

THOMAS HALVARSSON

Mer läsning

Annons