Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stenen talar i storskogen

Annons

Det ligger ett värde i det. Naturen samspelar med verken, tillför mystik som inte finns i mer "civiliserade" utställningsmiljöer.

I år lyste tyvärr flertalet inbjudna konstnärer med sin frånvaro på vernissagen, eftersom de skingrats redan ett par dagar innan symposiet skulle avslutas.

Deltagarna kom i år från Norden. Bland dem fanns också norrlänningen Bo Holmlund, Borlängekonstnär i många år, men sedan ett antal år verksam i Skellefteå.

Hans egen klipphylla är det första man möter efter vandringen till stenbrottet. Där i gläntan, där den numera sällsynta kattfoten spirar, gror också andra sällsamma växter.

Holmlund har fört in metalliska groddar i sina stenar.

De spricker fram ur fröet och vecklar ut sig med obändig kraft, i glänsande slipad aluminium som med sin hårdhet tycks växa ur den mjuka sandstenen.

Konstnärerna har prövat olika sätt att domptera den vackra rosa, men ganska sköra, stenen. Marit Benthe Norheim, Danmark/ Norge, slipade fram anletsdrag och svallande hår ur stenskivornas hud.

Av släta block, välvda som sköldar, har Hagbert Sollös, Norge, sammanställt en installation han döpt till Stillheten före Troja.

Vinden silar genom öppningen i den poetiska skapelse som Ann Carlsson Korneev, Fjällbacka, byggt - De fem sinnenas paviljong. Liksom Jarmo Vellonen, Finland, har hon utnyttjat stenens egen form och utvecklat samspelet mellan bearbetad och obearbetad yta.

Intill har Mustafa al Yassin låtit stenarna tala med sirlig arabisk skrift. Han var en av dem som, liksom Kjell Jansson och Bengt Gilljam, prövat på att hugga i sandsten vid sidan av de inbjudna.

Kontrasterna mellan den vilda naturen och skulpturernas abstrakta eller symboliska formspråk blir till slut så självklara att naturen själv får en att studsa: Kan det verkligen vara en räv som sover i mossan?

Och inte bara en sömnigt plirande räv, utan också en smygande björn och en rävfrände som kliar sig bakom örat. Göteborgskonstnären Ingemar Lolo Anderssons lite naiva stendjur har något nästan mänskligt över sig.

MARIANNE TÖRNER

Mer läsning

Annons