Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Starkast känslor vinner?

Annons

På kultur- och nöjesredaktionen har vi under några månader roat oss med att klistra upp kvällstidningarnas sportbilagors förstasidor.

"Tre kronor mot semi". (Lögn. Gällde OS-hockeyn.)

"Nu är vi klara för medaljmatcherna." (Lögn. OS-hockeyn.)

"Det blir en drömfinal". (Lögn. Inget av lagen i hockey-VM som Aftonbladet gjorde en särskild temabilaga om gick till final).

Vi har ytterligare en förstasida på lut: "Nu går vi vidare!", vilket Expressen utropade redan efter Englandsmatchen.

Också det kan visa sig vara en lögn, men det ser onekligen tämligen ljust ut efter matcherna i går. Sant är det i alla händelser ännu inte.

Esteter har över huvudtaget svårt att engagera sig i fotbollen än. Den verkliga dramatiken finns i Stanley Cup där Detroit natten till fredagen kvitterade till 1-1 tack vare Niclas Lidström, Skogsbo, Avesta.

Svenskt sportutövande i lagsporter upphöjde länge tråkigheten till en dygd. Individen skulle underordna sig kollektivet. Att skjuta när man närmar sig målvakten, när det finns möjlighet att passa en lagkamrat, anses än i dag "osvenskt".

Vi är så långt från det brasilianska "O jogo bonito", Det vackra spelet", som man kan komma.

Svenskar är inte beundrade, men de är fruktade för sin organisationsförmåga, sin omsorg om taktiska detaljer, sina noggranna förberedelser, sitt kollektiva tänkande.

Det finns hur många som helst som kan springa som galningar i 90 minuter. Men det finns bara tre spelare i fotbollstruppen som kan ta emot en boll passad till dem 30 centimeter över marken (räkna ut själv vilka de är).

Det sprakar ytterst sällan om Sverige i bollsporter. Något enstaka, förgudligat tekniskt geni finns. En Zlatan. En Peter Forsberg. Som tjänar tio gånger så mycket som de högst betalda börs-vd:arna. Men det är OK. Det är ju Peter Forsberg.

Att bli miljonär på inkomster från en arbetsgivare som inte sysslar med sport är med automatik suspekt. Eller i alla fall fruktansvärt orättvist.

Svenska stjärnor framhåller lagets insats. Den brasilianske skyttekungen Romàrio var beredd att ställa in sin medverkan i VM 1994 om han inte skulle få en fönsterplats på flygplanet till USA.

Sportjournalistiken har förändrats, fansifierats, fyllts med nationell stolthet (hockey-VM lanserades som "Nationens revansch") och i ökad utsträckning gått från analys, referat och sportkunskaper till förväntningar, känslor, tyckanden, syndabockar och hjältar.

Känslornas dominans är uppenbar. De rikstäckande morgontidningarnas sportredaktörer, som antagligen kan massor om sina respektive bevakningsområden, skriver så tråkigt att klockorna stannar. Kvällstidningarnas pennor är å andra sidan sylvassa. Drastiska. Roliga. Och har nästan alltid fel. De står i klacken och skriver.

Känslor förstår alla. Känslor är instinktiva. Känslor skapar ett vi. Kollektiv fest om man vinner. Chock, ömkan eller eventuellt

skam (i särskilt allvarliga fall) vid förlust. Identifieringen med aktörerna går mycket långt. Så långt att journalister ser sig som medaktörer. De ska skriva sina lag till seger.

(När England inkvarterades i rummen ovanpå en tysk ölhall inför VM-kvalmatchen i München, i vilka spelarna inte fick en blund i ögonen, kontrade tidningen The Sun med att skicka en halvnaken kvinnlig mässingsorkester att spela engelska marscher utanför tyskarnas lantliga träningsläger. Polis ingrep. Rubrikerna var givna: "Germans get the oomp" och "Hans off our girls"!)

Hur det k-ä-n-n-s för spelare, publik och sportjournalisterna själva har hamnat i fokus.

"Hur känns det?" är alltid första frågan efter slutsignalen. Något intressant svar har hittills aldrig givits. "Vad förbaskat skönt det känns" var rubriken i den här tidningen när LIF åter blev ett elitserielag.

De som likt jag valde den emotionelle sluggern Lasse Granqvist och småbuttre Ralf Edström, båda Sportradion, till tv-bilderna av Sverige-Nigeria i går morse, får intrycket av två åskådare som sitter och gaggar, med varandra lika mycket som för de hundratusentals radiolyssnarna.

"Skjut då! Vad sysslar de med?" måste vara obegripligt för radiolyssnarna, men sitter klockrent för tv-tittarna.

"Det är bra! Tryck till! Han är vikingalik!" när backen Johan Mjällby gör en ful, osportslig kapning.

De tycks när som helst vara på väg att instämma i fansens ursvenska "jobba, jobba, jo-obba". Och de är medaktörer. Vi kan alla bli medaktörer. Alla kan hjälpa till:

"Nu är det 13 långa minuter kvar. Det känns olidligt. Du tittar på klockan, Ralf, men det är inget fel på den. Klockor ska gå så där långsamt. Hallå alla svenskar där hemma på skolavslutningar, i tv-soffor, på jobbet, på sportbarer! Alla som håller tummarna. Ni måste förstå att det inte räcker. Gör någonting! Hoppa på ett ben! Vad som helst!"

Och det gör vi.

Och så kan vi alla bli vinnare.

Är det inte det allt handlar om?

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons