Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stark Maria Fontosh som Tatjana på Operan

Annons

Musik Opera
EUGEN ONEGIN
av Tjajkovskij
efter Pusjkin
Regi: Dmitri Bertman
Hovkapellet, Kgl Operans kör
Dirigent: Alexander Lazarev
I rollerna: Maria Fontosh (Tatjana), Jonas Degerfeldt (Lenskij), Karl-Magnus Fredriksson (Onegin) m fl
Kgl Operan, Stockholm, 10/6

Litteraturen är farlig och om den inte bör förbjudas måste den i alla händelser ransoneras. Unga kvinnor ur den drönande klassen får väldiga problem när de läser för mycket om kärlek.

Olycklig kärlek, gärna på avstånd och efter mycket tillfälliga bekantskaper, blev i romanens barndom ett ideal på samma sätt som hövisk kärlek under riddartiden. Att inte få sin älskade blev något att frossa i, inte något att beklaga.

Romanen som konstform och romanläsande som sysselsättning ansågs på 1800-talet som lika skadliga som dokusåporna anses idag. Konsumenterna sveps med i en fantasivärld med verklighetsfrämmande och destruktiva ideal.

Temat om de farliga drömmerierna blev i sig ett viktigt litterärt tema för klassiker som Jane Austen (Northanger Abbey), Gustave Flaubert (Madame Bovary) och nådde operascenen med Rigoletto (förlaga Hugo) och Eugen Onegin (förlaga Pusjkin).
Dmitri Bertman, som trots eller tack vare sin relativa ungdom har regisserat fem olika uppsättningar på nio år säger sig upptäcka något nytt varje gång han läser Eugen Onegin. Den här gången tar han fasta på just litteraturens parallellvärld.

Redan i original är operan full av brev som skrivs och läses. Här görs ytterligare sådana tillägg. Poeten Lenskij framställs inte bara som en överspänd idealist utan också som något löjlig i det att han går omkring och skriver ned ordstäv han hoppas ska bli bevingade.

Hans kärleksförklaringar är uppläsningar från papper. Olgas bekräftelse på att hon ser dem som fästfolk är också en högläsning ur Lenskijs anteckningsbok. Scenografin tar fasta på den parallella litterära världen i det att ett mobilt rum helt är klätt med utdrag ur Les Liaisons dangéreuses av de Laclos. För franska är comme il faut för den godsägande klassen.

Vad betyder Tatjanas mors ungdomstid med svärmerier för Richardsons litteratur? Varför är Tatjana så fascinerad av de folkliga berätteser hon pressar fram ur amman Filipjevna? En värld bortom finns alltid närvarande. Också i skuggspel i scenografin. Bertman lyckas väl med den här tematiken.
Hans omtolkning av duellscenen - som här istället görs som ett självmord - visar på fantasi och förmåga att överraska.

Hur han lyckas med personregin är mera tveksamt. Han gör sig skyldig till en trivialisering av främst Olgas och Larinas roller. Eklöfs överspel som Larina drar ned hela första hälften av operan. Jag applåderar inte hans likhetstecken mellan levnadsglad och barnslig i utmejslingen av Olgagestalten. Körregin i samband med att Lenskij utmanar Onegin är oklar. Försöker baldeltagarna avstyra eller hetsa fram duellen?

Lenskijs utvecklig till svartsjuk blir inte heller naturlig i ljuset av det ytliga poserande han ägnar sig åt i sin första scen. Jonas Degerfeldt stramar emellertid upp uttrycket inför duellen, men har svårt att nå ut i duetter och när orkestern ökar volymen.
Den här uppsättningen av Eugen Onegin blir minnesvärd som en följd av ett sensuellt och expressivt hovkapell och de två huvudrollsinnehavarna. De enda musikaliska invändningarna rör att Lazarev slår in såväl Triquets kuplett som Gremins stora basaria spektakulärt långsamt. Lennart Forsén (Gremin) har inga problem med det, men spjuvern Magnus Kyhle är inte helt lyckad.

Karl-Magnus Fredriksson når visserligen inte Peter Matteis höjder med sin Onegin. Mattei har ett försteg med sin malmklingande baryton. Men Fredriksson fångar Onegins egocentrism, cynism, världsvana och omvändelse på ett träffsäkert sätt. Han sjunger nyanserat; det finns något förfinat över Fredrikssons sångkonst.

Det är snart nio år sedan Maria Fontosh kom till Musikkonservatoriet i Falun från Syktyvkar i Ryssland och alla fick klart för sig vilken exceptionell talang hon har. Sedan förra året frilansar hon runt om i Europa. Hon hade före det en anställning i Frankfurt. Rosina och Marenka är roller Fontosh gjort med stor framgång i Stockholm.

I september 2003 deklarerade hon i en intervju jag gjorde att hon inte hade nog med livserfarenhet för att kunna gestalta Tatjana. Hon har uppenbarligen mognat snabbt.
Möjligen har Fontosh en något mindre ljuvt lyrisk röst än vad som är idealiskt för Tatjana. Men Fontosh visar under premiärkvällen att hennes mer märgfulla och runda stämma lägger till en annan dimension i framställningen. Mitt i all robusthet finns en genuin vilja att gå upp i den febrigt intensiva Tatjana - en vilja som når ut både i den trovärdiga brevscenen och i en passionerad slutduett.

Den här föreställningen av Eugen Onegin får mig i ännu högre grad än tidigare att inse att Maria Fontosh framträdande med S:t George Strings i Siljansnäs är den mest omistliga konserten under årets Musik vid Siljan.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons