Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Ständigt denne Arvo Pärt

Annons

"Vi måste väl ha något modernt också. Ska vi ta den där Pärt?" Så resonerar kanhända musikerna. Pärt upplevs säkert också som en befrielse med sitt meditativa, harmoniskt förenklade uttryck, med sina inslag från medeltida musik.

Pärt färdigställde verket i många versioner, för många olika sättningar, och onsdagskvällens variant för violin och piano var tämligen oroligt. Recensenten har vissa invändningar mot Ian Peastons flageoletteknik, som var ganska krattig.

Då låg Haydns pianotrio i G-dur, som man inledde med, bättre till för ensemblen - ett betagande, älskligt verk. Trion visade ett lätt, distingerat handlag och etablerade en mycket hög nivå i fint utmejslade detaljer.

Andrasatsen har stora skönhetsvärden och den tredje satsen har ett av de roliga ungerska rondon som Haydn använde som avslutning i flera kompositioner vid den aktuella tiden. Verket framfördes luftigt och känsligt och rondot kom till användning igen, som extranummer.

Konsertens bästa verk var emellertid skotten Edward McGuires Elegy Utsökt mystiskt och ogripbart, hela tiden vemodigt och med starka utbrott av sorg.

Beethovens Spöksonaten präglades i framförandet av spännande agogik. Kanske var det främst pianisten Johan Fröst (som för övrigt i Leksand gav en av förra årets absolut bästa konserter i Dalarna, med bröderna Martin och Göran) som fick med sig de andra i härliga utflykter.

JENS RUNNBERG

Mer läsning

Annons