Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stämningsfullt med Holy Madre

Annons

Med idel slutna ögon väver Holy Madre en vacker ljudmatta av stämsång, gitarrplonk, trummor och tangenter. Risken är att man står där på mattan utan att bry sig om att titta ner. För delar av den socialiserande publiken gjorde nog musiken inte mer än bidrog till stämningen.

Att Holy Madre själva nämner Bryan Adams som inspirationskälla (utöver mer givna 60- och 70-talsband) och gärna poserar med hästar, tyder på ett seriöst men opretentiöst band. De sviker inte sina ideal för hajpen. Holy Madre gör inga radioplågor och har ingen tydlig frontare. Sångaren och låtskrivaren Johan Borgert stjäl med sin truliga framtoning knappast mer uppmärksamhet än den sedvanliga kepsen.

I stället får alla instrument komma till tals, i sann demokratisk anda. Låtarna är starka, men sticker sällan ut. Det är bra hela tiden, någon gång blir det ruskigt njutbart.

Jag tror ändå det skulle vara relativt enkelt att ge Holy Madre en hit eller två; låt dem gå i radion några gånger så kommer folk snart börja nynna med. Min bordsgranne gör faktiskt det vid ett tillfälle. Annars är det ingen sing-along-stämning. Mosh-piten luktar mindre svett än en deodorant. Men musiken värmer som filt och infravärme i den svala sommarnatten.

När publiken klappar för extranummer meddelar Johan Borgert att de inte repat in något mer. I stället bjuder han på något från sin äldre katalog, en vemodig visa på svenska i sällskap av endast en körkille. Det avskalade formatet står i kontrast till dagens Holy Madre. Fast det finns likheter i tilltalet. Holy Madre tar inte i. De står tryggt med fötterna på scenen och ger sig hän med omsorg om musiken.

MARIT FAHLANDER

Mer läsning

Annons