Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Stämningen är viktigare än berättelsen

Annons

Den Orsabaserade författaren Birgitta Lillpers debuterade som lyriker i början på åttiotalet och har sedan dess publicerat nio diktsamlingar och fem romaner. Den lyriska dominansen i hennes produktion är talande och även utgångspunkt för litteraturvetaren Pär-Yngve Anderssons avhandling.

Den fråga han ställer sig är vad som sker med berättandet när det lyriska uttrycket får en framskjuten plats. Lillpers romaner är så lyriskt förtätade att det är till stora delar samma röst som läsaren möter i hennes lyrik. Hon är den lilla världens skildrare, som ofta blir mer fragmentarisk avhandlad ju mer förstoringsglaset riktas mot berättandet och handlingen.

Resultatet blir att det är stämningen som träder fram och de episka svepen som får stryka på foten. Att berätta en historia är för Lillpers inte lika intressant som att måla fram en bild av hur världen upplevs. Det blir till en övning i uppmärksamhet inför det inre såväl som det yttre landskapet.

En följd av det är att romanerna laddas med platsens poesi, det illustreras ytterligare genom användningen av dialekt och språkbruk som fungerar som en djupdykning i, låt oss kalla det för Siljansbygdens själ; karaktärernas historia blir tätt sammanvävda med skog, vatten och gårdar, som ytterligare förstärks genom traditionsmättade språkliga uttryck.

I hennes lyriska småskaleepik blandas realismen med en tät symbolik, vilket är nödvändigt för att göra en rättvis gestaltning av det inre landskapet. Det finns en scen i hennes roman Blomvattnarna som beskriver två män som står på en myr. De nämns inte vid namn och deras rörelser på myren beskrivs som en del av markens hissning och sänkning.

I förlängningen blir de till en del av naturens större andning. Om än ömsint och inkännande porträtterade, fungerar de mer som modeller än individer; det är det allmängiltiga som eftersträvas, men mer än det pekar det på att människan är en försvinnande liten del av helheten.

Om berättandet är nedtonat i Lillpers romaner lyfter Andersson fram två centrala teman som spelar en desto större roll; barndomen och myten. Frånvaron av intriger och förvecklingar betyder inte att det inte händer något.

Lillpers tonar ner epiken för att komma åt en verklighet som är närvarande innan det konfliktfyllda samspelet äntrar scenen. Andersson pekar på det centrala Kristusmotivet.

Hennes stil möjliggör en innerlighet som hon mättar med en religiös laddning. Upplevelsen av vardagen fördjupas så att prefixet var- blir överflödigt. Vanliga sysslor upphöjs genom hennes lyrisk-religiösa medvetenhet, det vardagliga får en unik och andlig laddning.

Genom att färga karaktärer med Kristusdrag öppnar hon upp till en religiös verklighetsupplevelse. Av samma anledning upphöjs barndomen; vuxenlivets komplikationer grumlar och trubbar till själens känslospröt.

Personerna som bevarat sin barnslighet som vuxna har närmare till denna mer genuina livshållning. För att återknyta till exemplet om männen på myren, så är det just denna trubbiga "vuxna" värld som tonas ned i hennes romaner.

Frågan som ställs mellan raderna är; om vi kunde skala bort den tyngd som hindrar oss från att leva och uppleva tillvaron så rikt som möjligt, hur skulle livet då te sig?

ANDERS LAGERQUIST

Mer läsning

Annons