Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

"Språket i hemmet avgörande"

Annons

Liksom biologin har sin kvastfening (1938 fångades en fisk vars utseende kunde förklara hur sjölevande djur kunde vandra upp på land) har nordisk dialektforskning sin felande länk.

Han heter Gunnar Andersson, står som grovarbetare i telefonkatalogen, är bondson född på en gård i Västermyckeläng.

Gården ärvdes på spinnsidan (nog så viktigt eftersom kvinnor hade mindre kontakter med utsocknes än män) i sex generationer, från 1702 till Gunnars mor och alla sex kvinnorna gifte sig med män från Västermyckeläng.

Gunnar, som är engagerad i Ulum dalska, och en klok och nyfiken karl, frågade forskningschefen Nyström, under ett möte i föreningen en lördag i mars 1995, om han noterat att man inte säger lika om en fin kvinna som om en fin karl.

- Jag trodde inte mina öron. Men visst fanns i Gunnars dialekt en subtil skillnad i hur tungan sätts mot tänderna eller mot gommen i ordet "fin" om en kvinna och "fin" om en karl.

Forskningen visar att dialektformen finns i fyra närliggande byar och att bara de äldre i byarna uppfattar skillnaden.

Människornas i de här byarnas sätt att tala är i det här avseendet identiskt med ordformerna i det sedan ungefär 1 000 år utdöda samnordiska språket.

- Upptäckten av hur Gunnar Andersson talar förklarar mängder av dialekter, jublade Nyström och visade många olika sätt att beskriva dalmålens inbördes förhållanden och släktskap.

Gunnar Andersson är ett levande preparat - fullt möjligt att lägga under det språkvetenskapliga mikroskopets lupp.

Nyström underströk att dalmålen inte är bevarade språk från äldre tider, utan hur lokalt införda nyheter förgrenat målen socken- och byvis.

Förre universitetslektorn John Helgander redovisade också forskning om hur dalmålen uppkommit, utvecklats och nu går mot sin upplösning. I dräkter, hantverkstraditioner, normer och annat etablerades i historisk tid sammanhållning inåt och gränsdragning mot omvärlden. Så fungerade byn socioekonomiskt.

Någonstans runt 1920 kunde 90 000 människor tala dalmål (sedan 1600-talet fanns en utbredd tvåspråkighet (svenskan/ dalmål) i Dalarna). Sedan dess har siffran fallit stadigt.

Åhörarna skakade på huvudet på frågan om de trodde att fler i barnkullarna skulle kunna tala dalmål om tio år.

De 5-6 procent av barnen i Mora som kunde tala dalmål på åttiotalet hade för något år sedan fallit ytterligare någon procentenhet.

- Jag tror inte att skolan kan lära barn använda mål. Det är brukandet i hemmet som är helt centralt.

- Men nu har vi politikerna i skolstyrelserna med oss. Skolchefer, rektorer och lärare är med. Det finns medvetenhet, förståelse och nyfikenhet. Vi är inte uppgivna, men visst känns det som om vi kommit igång "en minut i tolv", säger Bernice Holknekt, som lett ett dalmålsprojekt som särskilt arbetat med barn.

Helgander gav språkexempel på hur Åsenmålet i Älvdalen förenklats av en yngre generation, både med avseende på ljudlära och formlära.

Samtidigt anser Helgander att målen kan få ny aktualitet i en tid när behovet av fotfäste i det förflutna ökar.

JENS RUNBERG

Mer läsning

Annons