Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sprakande musikcirkus gör det igen

/
  •  Foto: Mikael Forslund
  •  Foto: Mikael Forslund
  • Fullspäckat. Dalhalla har fått montera in en extra läktare för att få rum med alla som vill se Robert Wells under veckans fyra spelningar i Dalhalla. Och den massiva publiken bjuds på en sprakande show där alltifrån akrobatik till varierade musiknummer är rasande skickligt genomfört.  Foto: Mikael Forslund

Annons

Så här kan det se ut om man gör ett nedslag i Robert Wells musikcirkus: Efter Sofia Källgrens sagolikt vackra och stabila uppförande av Taubes "Så skimrande var aldrig havet" framför den engelske tenoren Wynne Evans "Nu blåser havets friska vind" som blixtsnabbt skarvas ihop med hurtig bebop. Ett trumsolo och några takter från Bondsignaturen senare rundas det av med en Hurriganescover som Wells ursprungligen blev nödgad att spela på en Finlandskryssning för att undvika stryk. Nu tillhör den repertoaren, så kan det gå. Det är alltså en variationernas och tempots sprudlande musikextravagans som Wells turnerat med nu i snart tjugo år och som rotat sig i folkdjupen.

Talande är att man förra året sålde ut femton förställningar i Dalhalla, i år har det bantats ned till fyra eftersom arrangörerna trodde att en sådan succé kan väl knappast upprepas två år i rad. Biljettrycket har dock varit så massivt att det uppförts extra läktare vilka klämmer in ytterligare ett halvt tusen åskådare per föreställning.

Som tema för årets sommarturné har man använt sig av succéfilmen Pirates of the Caribbean och scenen är utformad som ett piratskepp med därtill, på sina ställen, inspirerade kostymer. Som uppmjukning bjuds på medleyn där välkända kompositioner avlöser varandra, ibland med enbart några takter. Det skapar effektivt den där igenkännande känslan som finner sin näring i lika stora delar nostalgi som behovet av trygghet.

För i grund och botten är rhapsodiprojektet naturligtvis inget annat än ett coverband med sällsynt bred repertoar. Vad som gör det så speciellt är att det är så rasande skickligt genomfört. Stora delar av en inledande skepsis från min sida (jag har svårt för det där med coverband) försvinner allt eftersom. Den bombastiska och fulladdade showen är en fest för både öga och öra med dansnummer som når sin absoluta klimax i närmast hypnotiserande läcker luftakrobatik signerad Timo Lattus och Hanna Linné. Enbart den är faktiskt värd besöket. Moralen är alltså god på Wells piratskepp och partystämningen på scenen känns lika genuin som hyperproffsig.

Ett märkligt inslag som kan rationaliseras bort är Wells diskuterande och pianoduellerande med två bildprojektioner av sig själv vid sidan av scenen. Här slår hans uppenbart välgödda ego knut på sig själv och det blir bara bisarrt och förvirrande. Det sänker inte piratskeppet, men ger den i övrigt galanta färden en onödig slagsida.

Se bildspel från konserten! Klicka här!

Mer läsning

Annons