Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Splatterfest i Guds namn

Annons

Med risk för att låta mer religiös än jag är tror jag mig minnas att Jesus ska ha sagt: Släng månglarna ur templet.

Men det var ju flera tusen år sedan, innan Mel Gibson bestämde sig för att casha in på sin religiösa övertygelse. Jo då, likt Harry Potter och Ringen-triologin har The Passion of the Christ en serie med merchandising. Alla ni som älskar Jesus - vad sägs om att köpa ett halsband med järnspikar?

Små gula pärlor prickar blodet som täcker Jesu kropp under större delen i Gibsons extremt omdebatterade The passion of the Christ. Det är först svårt att ta till sig vad det är. Men tänk er en styckad kycklingkropp, och tänk er sedan det gula fettet i kycklingköttet. Det är sådana pärlor som lyser i det röda blodet - fettpärlor - utpiskade i det råa människoköttet, efter att tortyrredskap som skulle göra succé på en s&m-klubb använts till att piska livet ur frälsaren.

Vore det på riktigt så skulle Jesus ha dött kanske nio gånger under loppet av Mel Gibsons mer än två timmar långa redogörelse för de sista tolv timmarna i Jesu liv. Men jag är benägen att gå så långt som att hävda att även med den uppenbara fördel som ett evigt liv innebär så finns det ingen som kunnat väcka Jesus efter den misshandel som Mel Gibson utsätter honom för, inte ens Gud fader själv.

Köttslamsor flyger, blodet yr i luften, ben knäcks, det suger och slafsar när tortyrredskapen träffar Jesu kropp. Det är många hundratals piskslag och det är litervis med blod som ligger i pölar runt människosonen. Det är möjligt att något nytt rekord i gore sätts, och det är också möjligt att det här kan bli en kultförklarad film på s&m-scenen. Att det blir konfirmationslägrens lördagsunderhållning tvivlar jag starkt på.

Gibson vill i detalj visa Jesu lidande för människans synder, men till och med den mest liberale kan drabbas av moralpanik och skrika: våldspornografi! Saken blir inte bättre av de grovt tillyxade karaktärerna. Den korsfäste Jesus, en karbonkopia av den vackra västerländska Kristusfiguren, sedd i alla kyrkor - dock brunögd i filmen, den fromma Maria, underskön och mild, den ondskefulle Barabbas, en dreglande idiot med ett psykopatiskt flin, den skörlevande Herodes, en megafjolla omgiven av sminkat homotrash och så förstås de ondskefulla judarna, fetlagda, pompösa, beskäftiga och framför allt blodtörstande.

Törs man nämna ett förlåtande drag så är det Gibsons språkrealism, utdöda språk som arameiska och latin pratas filmen igenom.

Filmen är tillåten från 15 år, men kanske bör man berätta att vem som helst, i vilken ålder som helst, kan komma att må riktigt dåligt efter att sett den. Jag menar dåligt som i spy-i-en-papperskorg-i-biografens-foajé-när-eftertexterna-rullar-dåligt.

Det är en splatterfest i Guds namn, och som vanligt är det någon annan än Gud som talar.

ANNA RUNNBERG

Mer läsning

Annons