Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Soundtracket till mina vägskäl

Annons

- Sommarbarn, Ulf Stureson, 1996

Men mina knän var aldrig speciellt gröna, de var snarare ständigt köttigt röda med små skärvor av grus och jag hade plåster överallt. Min cykel och jag har aldrig åkt åt samma håll.

Jag kommer ihåg hur mina knän såg ut, men jag kommer inte ihåg hur ont det gjorde att alltid ramla. På samma sätt har jag glömt bort alla besvärliga vägskäl och kvällar som tog slut för tidigt. Sommaren (de är flera, men hänger alla samman i en lång rad, som en följetong) verkar alltid vara insnärjd i ett skimmer av ljusblå nätter och alla händelser återberättas ständigt. Varje gång är det någon liten obehaglig detalj som försvinner.

Nu kan jag cykla utan att ramla av, istället håller jag på att slå huvudet blodigt mot väggen. Och jag märker alltför väl hur ont det gör. Men kanske har jag hunnit glömma bort det till nästa sommar.

Och jag trodde ett tag att jag kunde klara allting alldeles ensam. Jag har haft fel om många saker och jag har så klart fel om det också. Ingen klarar allting ensam. Det är därför som en kanske alldeles för ordlös halvtimme i ett kök är så viktig. Det är därför som en femton minuter kort konstig taxifärd är viktig. Det är därför som en lång vaken natt som egentligen inte spelar någon roll verkligen spelar roll, men inte så som man skulle kunna tro.

Det är meningen att jag ska skriva om de allra bästa sommarsångerna. De orden är nära sammankopplade: sommar och sånger. Årtal glömmer man så lätt, men att det var den sommaren då allting hände och då vi aldrig slutade att lyssna på ett knastrigt blandband med smöriga låtar från ett tidigt 90-tal är lättare att komma ihåg. Och det behövs bara en av de sångerna för att allt ska komma tillbaka.

I sommar är det Ceasar's Palace som är min mjuka kudde mellan huvudet och den panelklädda väggen. Love for the streets är trettiofyra minuter och det är nästan allt jag behöver, om och om igen. César Vidal behöver bara sjunga "Cracked up in pieces and you still think it'll work this time" en gång för att jag ska förstå det.

Det går fort, fort, fort. "My baby's got a really fast car." Fort genom kurvor och över raka sträckor. Det är bas, trummor, gitarr och sång.

Förmodligen luktar det bränt eller något. Burn the city down och det är den vackraste sången. Det luktar varmt kanske, men det är varmt ute också, så jag tror inte att det gör någon skillnad.

Det är pojkar som aldrig vågar ringa och söta flickor som ska plocka upp dem från golvet: " ...and then I'm not so lost anymore". Men kanske är man lika borttappad igen två sekunder senare.

De går rakt fram hur fort om helst. De kommer att krocka snart. Och det är det som är det fina med Ceasar's Palace. Det är den knutna handen rakt i magen och det är hårt och snabbt och vackert på samma gång. Och det svänger alldeles tufft. Dansa så länge du fortfarande har fötter. Om de skulle krocka så gör det ingenting. Le så länge du kan. Just nu känns det som det enda viktiga.

Mer läsning

Annons