Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sossarna tänker nygammalt

Annons

De senaste 20-25 åren har den här typen av tänkare dock lyst med sin frånvaro. Men nu är kanske en renässans på väg?

I två aktuella böcker ger sig ett dussintal författare, de flesta nationalekonomer, i kast med att försöka linjera upp en strategi för globaliseringens tidevarv.

Den sociala demokratins andra århundrade?, med underrubriken Pusselbitar till en ny reformistisk strategi, heter den ena. Den tredje arbetslinjen är namnet på den andra, som för övrigt presenteras vid ett seminarium om full sysselsättning i Stockholm i dag.

Boken med pusselbitarna, av göteborgarna Anders Nilsson och Örjan Nyström, har bredast anslag, och har även svar på varför det rått ett par decenniers vakuum i rörelsens idédebatt: "Den serie haverier som inleddes med miljonprogrammet och avslutades med nederlaget i löntagarfondsstriden" knäckte självförtroendet. "Kvar blev krishantering i stället för samhällsförändring som socialdemokratiskt adelsmärke."

Den intellektuella kader, som nu anmäler sig, är ingen ny kanslihushöger. Här pläderas inte för privatiseringar, här finns ingen dröm om något europeiskt projekt, ingen nyliberal ekonomism.

Här finns, åt andra hållet, heller ingen ekologism. Göran Perssons vision om "det gröna folkhemmet" nämns ingenstans.

Fram träder i stället ett envist fasthållande vid välfärdsstatens principer. Varken nutidens svårigheter att upprätthålla de generella välfärdsanordningarna, eller den kraftigt höjda arbetslösheten, är bevis för systemfel. Nej, det är stabiliseringspolitiska tabbar på 70- och 80-talen som är problemens grund, inte välfärdssystemet.

Nilsson-Nyström letar systematiskt upp de faror som hotar välfärdssystemet, och söker svar på hur de ska övervinnas.

Att trycka tillbaka kvartalskapitalismen ser de som en grundbult i försvaret mot globaliseringens negativa sidor. Det mesta av det kapital, som i dag springer in och ut ur de stora företagen i jakt på snabba vinster, är ett gemensamt, i princip samhälleligt kapital, löntagarnas pensionspengar.

Just nu hanteras dessa av vad författarna kallar en "kleptokrati", en kortsiktigt bonusjagande klick, vars fokus är snabb kostnadsreducering. Men denna lönepressande "low road" till jämvikt i den globala ekonomin, måste ersättas av en "high road" som bygger på innovationer och långsiktiga investeringar i sofistikerade former.

"Utvägen ger sig självt", skriver Nilsson-Nyström och anvisar åt rörelsen att inleda en variant av den gamla fondstriden: Pensionskapitalet måste skötas "på ett sätt som står i överensstämmelse med dess breda sociala rotsystem i folkets sparande".

Centralt i övrigt, för att trygga det generella välfärdssystemet, är att öka sysselsättningen. "Den tredje arbetslinjen", som är en serie uppsatser av ett dussin författare, avvisar att låga skatter, låga löner och osäkra anställningsförhållanden skulle öka jobbchanserna för lågutbildade och andra utsatta.

I stället förordas en decentraliserad politik. Arbetsmarknadsinsatser ska inte bestämmas av Ams centralt utan lokalt, anpassat till regionens näringsliv.

I samma termer måste högskolor och gymnasier förändras. Dagens utbildningspolitik skåpas ut rejält. Bara 1,5 procent av en årskull går industriprogrammet trots brist på arbetskraft där, dubbelt så många går medieprogrammet trots nästan noll jobbchans.

Och framför allt krävs en politik som bejakar villkoren för "prekariatet". Begreppet syftar på dem vars ställning på arbetsmarknaden är prekär-alla som snuttjobbar, frilansar, hyrs ut av bemanningsföretag, "startar eget", är arbetslösa.

Redan är "prekariatet" sådär 15 procent av arbetskraften. Andelen förväntas öka. Därför krävs nya regler som gör det lättare och tryggare att sysselsätta sig själv, ta tillfälliga arbeten, växla mellan studier och arbete

Hur sådana regler ska se ut antyds bara. Nilsson-Nyström talar om rätt till "en grundläggande levnadsstandard på en rimlig nivå", i "Tredje arbetslinjen" skissas en "medborgarlön", en "ovillkorad grundinkomst".

De reformistiska ingenjörer som nu publicerar sig, gör intressanta försök att formulera en strategi som ska säkra välfärdsmodellen i en allt öppnare värld.

Men tankefigurerna har en fundamental brist, den nationella inskränktheten. EU-samarbetet är en restriktion som man bortser från, men framför allt en möjlighet, som inte undersöks. De snabbt framväxande ekologiska omställningskraven avhandlas heller inte, vare sig som hot eller möjlighet.

"För prekariatet, mot kleptokratin" är en nyinspelning av klassiska politiska slagdängor. Men den räcker inte som plattform för 2000-talets regerande.

PÄR FAGERSTRÖM

Mer läsning

Annons