Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sopraner som hon finns inte längre "

Annons

Jag träffade aldrig La Nilsson. Men vi skrev till varann. Jag skrev ett brev till henne, minns jag, lade i ett cd-konvolut och bifogade frimärken till ett svarsbrev. Hon hade väl annat att göra. Breven vällde in från hela världen. När hon besökte Björlingmuseet signerade hon senare ett kort till mig: "Till Jens (hjärta) Birgit Nilsson", står det bakom glas och ram på väggen här på kulturredaktionen. Det var väl hela korrespondensen, det.

RUNNBERG

Hon har egentligen inte någon efterträdare. Hon lyfte Kirsten Flagstads mantel bland högdramatiska sopraner när Flagstad lade ned den på femtiotalet och bar den ohotad i mer än två decennier.

Dels görs inte pansarkryssarsopraner som hon längre, dels görs kanske inte längre Richard Wagner och Richard Strauss nödvändigtvis på det sätt som krävde en Birgit Nilsson. Jag är trots envetna försök ingen större vän av Wagner. Det hindrar inte att jag sveps med av henne. Hur skulle jag kunna stå emot? Och hennes tolkningar av Lady Macbeth, Aïda, Amelia, Tosca och Turandot är ju... ja, Birgit Nilsson.

Hon blev folklig med sin chosefria hållning, men aldrig via sin konst. Tvärtom framstår hon för många som urtypen för den bastanta operasångerskan som sjunger så kristallerna spricker i takkronorna. Inga kompromisser där. Aldrig Svensktoppen. Men hon tog Wagner till Gröna Lund.

Visserligen gjorde hon Aïda i Scandinavium, men hon sågade musikaliska folklighetsprojekt som De tre tenorerna tämligen friskt. Hon hade näsan i vädret och båda fötterna på jorden. På samma gång. Fötterna, ja, det viktigaste för en lyckad helaftonsföreställning förklarade hon, var ett par bra skor. När Folkoperan bjöd in henne till en föreställning till vilken ledig klädsel var påbjuden tackade hon nej, med motiveringen "Jag har tyvärr inga jeans".

Hon var drottningen av rappa repliker och minnesvärda oneliners. När naturfotografen och beundraren Lennart Nilsson ville föreviga hennes stämband också på bild avböjde hon också: "Jag vet nog var den där kameran har varit".

Dalarna har anledning att minnas Birgit Nilsson av särskilda skäl. Hennes tidiga karriär sammanföll med Jussi Björlings senare. Det är förstås något oerhört i svensk musikhistoria att det finns en komplett Turandot med dessa oförglömliga röster.

Det skulle ha blivit en inspelning av Maskeradbalen också, men det skar sig mellan dirigenten Solti och Björling. Anekdoter om sångarerfarenheter med Björling kunde hon berätta hur många som helst. Hon var Birgit från betfälten i den feta skånska myllan som med en självklarhet som bara hon var mäktig tog Bayreuth i besittning. Han var Jussi från Stora Tuna, bäst i en annan repertoar. En gång besökte hon honom i pausen av Verdis Trubaduren. Då satt han till bords och åt en stor stek.

-Min man som var veterinär påpekade att det nog inte var så bra för rösten-man blir trött och däst. ÕÅh fanÕ, sade han bara och fortsatte att äta. Och sjöng som en gud ändå, berättade Nilsson när hon besökte Björlingmuseet i Borlänge i oktober 2002.

1994 sköt Birgit Nilsson startskottet på botten av Draggängarnas kalkbrott. Dalhalla var fött. Nilsson var en entusiastisk hedersordförande i Dalhallas Vänner och kom ofta till arenan i slutet på 1990-talet, trots att Nilssons första tanke när Margareta Dellefors beskrev sin dröm var "har hon tappat en skruv?".

En annan grandios dalapersonlighet, Seth Karlsson, var en av Birgit Nilssons vänner. Kvarnsvedssonen Lars Roos ackompanjerade henne otaliga gånger på orter som Teheran och Dala-Järna.

-Det är lätt att spela åt proffsen. Hon visste hur hon ville ha det och gjorde aldrig fel. Man blev lugn. Det var Birgit Nilsson som öppnade dörren till de mest prestigefulla konsertsalarna i världen, som jag aldrig skulle kunnat nå av egen kraft, säger Roos.

Birgit Nilsson, som överröstade många tenorer i sina dagar, hade på 1960-talet rader av legendariska röstmatcher mot jättetenoren Franco Corelli. De var båda besatta av att hålla den avslutande höga sluttonen i duetterna en halv sekund längre än den andre. La Nilsson vann, Corelli pressade sig ännu litet längre vid nästa tillfälle, men Nilsson hade ännu mer att ge.

Hon vann Den stora matchen också.

Corelli dog i oktober 2003.

Mer läsning

Annons