Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det. ⇒ läs mer om cookies

Sommarmord

Annons

Åke Edwardson |

Rum nummer 10

Norstedts

Åke Edwardson är Sveriges deckarkung. Det är liksom inget snack om saken. Edwardson har varit ohotad på tronen i tio år.

Erik Winters är en karaktär som fäst minst lika starkt i deckarläsarnas kollektiva medvetande som någonsin Martin Beck.

Lägg därtill Halder, Aneta Djanali, Ringmar, ja, till och med sambon Angela, mamma Siw och de relativt nykläckta ungarna... Edwardson fyller sina kriminalromaner med färgstarka biroller som utvecklas och växer i takt med Winter.

Eller kanske i otakt.

För även om Winter gått från snobbsnut med överklassbakgrund till mogen familjefar genom romansviten så har han inte förändrats särskilt mycket som person.

Han är mer måttfull med importcigarillerna och maltwhiskyn, mer mån om att tillbringa tid med familjen, men han har ännu inte riktigt lärt sig koppla bort från ett jobb som ibland är nära att förtära honom.

Han brottas fortfarande med de stora existentiella frågeställningarna, och när han får ett knivigt fall att bryta sitt intellekt mot slukar det honom med hull och hår.

Erik Winters blir äldre. Själen och hjärtat är sig likt.

Jämför exempelvis med Halders metamorfos.

Från fördomsfull barbar till medkännande feminist.

I den nya Winterdeckaren hittas en ung kvinna, Paula, hängd på ett hotell. I rum nummer 10. Någon har målat Paulas hand med vit färg och tvingat henne skriva avskedsbrev. Någon vill utmana polisen, gäckar mordspanarna med bisarra ledtrådar.

Mordet river upp minnen från ett 18 år gammalt olöst ärende gällande en försvunnen kvinna, ett av den då nyblivne kommissarie Winters första fall.

Winter som börjar känna sig sliten har tänkt ta tjänstledigt för att bo i Spanien med familjen ett halvår. Men ska han hinna hitta mördaren innan hösten övergår i vinter? Kan han bryta sig lös och släppa arbetet utan att ha knäckt de gamla och nya gåtorna?

Rum nummer 10 är inte den vassaste boken i romansviten om Erik Winter vid Göteborgspolisen.

Intrigen drivs framåt i maklig takt. Upplösningen känns inte särskilt rafflande. Men Edwardson skriver som vanligt tajt och trovärdig dialog, och hans personteckningar är övertygande.

Mordgåtor och mystiska brott är litterära ramverk, men det är i slutändan de gamla bekanta karaktärernas inbördes relationer och utveckling som fängslar och får oss att sträckläsa Winterdeckare. Precis som det ska vara med kriminalromaner på högsta elitserienivå.

Joy Fielding |

Försvunnen

Albert Bonniers förlag

Den vackra och omsvärmade, men också egoistiska och självupptagna Julia Carver försvinner spårlöst strax efter att hon provfilmat för en stor roll hos en känd regissör. Hennes mamma Cindy blir naturligtvis mer och mer orolig ju längre tiden går utan att ett ljud hörs från dottern. Inget lik hittas för den delen heller.

Det är grundstommen i Joy Fieldings deckardrama. Men ramberättelsen är bara ett sätt att hänga upp den egentliga huvudpoängen - relationerna mellan Cindy, döttrarna och övrig släkt och vänner samt den dryge och notoriskt otrogne exmaken. Bitterheten efter skilsmässan sju år tidigare ligger som en våt filt över Cindys liv och infekterar varje aspekt av hennes liv.

Inledningsvis känns Försvunnen som en tjatig och flyktig såparoman, men efter hand växer den och huvudpersonen Cindy väcker alltmer sympati. Fielding skriver rappt och okomplicerat om de snåriga relationer som gror i familjen Carver, liksom kanske i familjer. Det är bokens styrka, för särskilt spännande blir den aldrig och själva "fallet", utredningen rörande den försvunna Julia, lämnas helt därhän. Den som är ute efter nagelbitande deckarintrig lär bli besviken.

Åke Smedberg |

Blod av mitt blod

Albert Bonniers förlag

John Nielsen, halvgammal tilltufsad frilansjournalist med brokigt förflutet, är huvudperson också i Åke Smedbergs senaste kriminalroman, Blod av mitt blod. Den följer gamla beprövade deckarspår med tonvikten på händelserna. Psykologisering är ju numera ett måste inom genren och finns också här, men tillåts inte floskla ut sig.

När det handlar om mord, förövare och poliser vill jag ha en någorlunda rak historia på njutbar prosa. Det serverar Smedberg i Blod av mitt blod. Att hans litterära förmåga sträcker sig långt därutöver vet den som följt hans författarskap, men gudskelov är han insiktsfull nog att låta genren bestämma berättandet.

John Nielsen var en smågangster i unga år. Så fick polismannen Lasse Henning ögonen på honom, såg till att han slutade med fifflandet och ordnade tidningsjobb åt honom. Mellan dem utvecklades vad John trodde var djup vänskap.

Men när Lasse dör knall och fall börjar den ena uppgiften mer osannolik än den andra sippra ut om honom. John står först handfallen men beslutar sig för att jaga rätt på sanningen om Lasse.

Det för honom mitt in i en rad våldsamma händelser. Ett par mord och knarkmaffians metoder flyter till ytan. Lögner och sanningar korsar varandra och en psykopat som kanske är farligare än han är galen lägger ut rökridåer.

Självklart skriver Åke Smedberg in mer än en mänsklig tragedi i sin historia, men han gör det med små bokstäver och utan att de faller utanför ramen för berättelsen.

Blod av mitt blod är spännande. Den erbjuder oväntade händelseförlopp. Och den är välskriven. Med andra ord, ett utmärkt semestersällskap!

Ann-Christine Bärnsten |

Döden är en schlager

Forum förlag

Det krävs en särskild fingertoppskänsla för att hitta på namn som inte känns påhittade till sina karaktärer. Radarparet Martina Di Gombri och Johan Ramel, huvudpersoner i schlagerdeckaren Döden är en schlager, har inte sådana namn.

Kanske är det tänkt att låta fejkat, för det är trots allt en värld fylld av fejkad yta som Bärnsten ger sig in i, men jag tror ändå inte det. Det är helt enkelt två namn som låter lite dumma. Bärnsten låter sig inspireras av deckardrottningen Elizabeth George, och skapar poliser med finfina anor och pengar, och lägger därtill lite outtalad spänning dem emellan, som gjort för en kärlekshistoria som inte kommer någon vart, bok efter bok. Döden är en schlager är den första, men jag spår att det kommer fler.

Två homosexuella schlagerstjärnor mördas i Stockholm, och Johan (kriminalinspektör) och Mikaela (expert på rättspsykologi) kopplas in på fallet. Samtidigt finns ett hot mot Mikaela sedan tidigare. Eurovision song contest ska hållas i Globen, och världens ögon riktas mot Sverige och schlagermördaren.

Schlager är en värld som Ann-Christine Bärnsten kan utan och innan. Hon slog igenom som schlagerartist med Ska vi plocka körsbär i min trädgård? på 70-talet, men har sedan länge gått vidare till annat. Nu debuterar hon som deckarförfattare.

Historien, trots att den är spektakulär, blir aldrig spännande. Döden är en schlager känns som ett hopkok på något man läst förut, fast bättre då.

Alla obligatoriska deckaringredienser finns där - men de smakar bättre i någon annans blandning.

Jan Mårtenson |

Döden går på auktion

Wahlström & Widstrand

En vacker kvinna. Förvecklingar. Torr humor med smällar mot höger, men mest till vänster. Och till sist lite småprat med siameskatten Cléo de Merode. Jan Mårtensons antikhandlare Johan Kristian Homan är sig lik i Döden går på auktion.

Med sin lååångsamma prosa lotsar han läsaren igenom en ström av händelser, där storpolitik i Mellanöstern blandas med skumraskaffärer i den auktionsfirma som drivs av snyggingen Iris Liljegren, en dam som Homan råkar stöta på, skaffar sig en relation till och ser sig tvingad att hjälpa, men under resans gång upptäcker hemligheter hos som till sist kan riskera hans liv.

Historien, som kretsar kring hat och möjligen främst avund, är tunn, inte särskilt intressant och upplösningen kommer utan någon som helst förvarning, som när en film har klippts till oigenkännlighet.

Just den svaga avslutningen är vad som skiljer Döden går på auktion från Mårtensons tidigare Homan-deckare. De brukar vara eleganta.

Roslund & Hellström |

Box 21

Piratförlaget

En yrkeskriminell muckar från anstalten och börjar omedelbart begå nya våldsbrott. Moderna slavhandlare tvingar lettiska flickor att prostituera sig i Stockholm. En av flickorna, Lydia, rymmer och tar gisslan på Södersjukhuset. Hon vill se till att inte fler råkar ut för samma öde som hon. Till Södersjukhuset kommer även nymuckade torpeden Jochum Lang. Han ska märka en pundare som dealat fultjack på plattan.

Ärrade och åldrande kriminalkommissarien Ewert Grens blir indragen i en dubbeltrasslig brottshärva. Den blir inte lättare av att han har personlig hämnd att utkräva mot Jochum Lang. Eller av att hans bäste polisvän tycks vara insyltad i prostitutionsdramat.

Deckarduon Roslund & Hellström siktar helt klart mot Sjöwall & Wahlö med sin andra gemensamma roman.

Box 21 doftar 70-talsjargong och socialrealism.

Författarna når en bit på vägen, men inte ända fram. Intrigen är visserligen engagerad, välkonstruerad och spännande, men karaktärerna känns rejält schabloniserade.

Lydias historia är dock både upprörande och trovärdig. Skildringen av den avskyvärda människohandeln lyfter Box 21.

Björn Hellberg |

Dominans

Ordupplaget

Tre slynglar terroriserar sina klasskamrater på gymnasiet. Utsätter dem för livsfarliga "tester" och regelrätt mobbning. Polisen i det lilla fiktiva samhället Loviken uppmärksammas på problemet efter det att en ung elev varit nära att köras över av en lastbil. Rektor och klassföreståndare vill dock inte kännas vid några mobbningsproblem på sin skola, och det är inte mycket polisen kan göra åt saken. Men så bestämmer sig en okänd medborgare för att själv ta hämnd på slynglarna, en efter en. Och när ett mord begås kan varken polis eller skolpersonal blunda längre.

Björn Hellberg gillar att leka med språket, men skriver ändå rak, klar, lättflytande prosa. Intrigen i den här moralpsykologiska thrillern är dock aningen spretig, och kopplingen mellan nutida tonårsterror och andra världskrigets Norge känns rejält krystad.

Dominans är rättrådig mysläsning, men utan riktig slagkraft. Snarare lös, prövande jabb i luften än litterär uppercut i maggropen.

Boris Akunin |

Särskilda uppdrag:

Två fall för Fandorin

Översättning: Magnus Johansson

Norstedts

Uppsluppet och i högt tempo berättar Boris Akunin sina två roande och makabra äventyr i boken Särskilda uppdrag - Två fall för Fandorin. Att denne ryske deckarförfattare och tillika litteraturvetare, språkmänniska och japanolog förfört sin hemmapublik är fullt begripligt. Han är i dag Rysslands mest läste författare och på god väg att erövra väst. Och det är bara att applådera.

Med oföränderligt gott humör kastar han sin huvudperson, den snillrike, amoröse Fandorin ut på jakten efter såväl svindlare som galningar.

Man befinner sig i det sena 1800-talets Moskva. Utklädningsnumren avlöser varandra. Förvandlar inte boven i historien sig till amma, så gör Fandorin om sig till sutenör. Slumpen styr händelserna och ändå är man övertygad om att det nog i alla fall är Fandorin som håller i trådarna.

Boris Alkunin, som egentligen heter Grigorij Tjchartisjvili, sticker inte under stol med sin Japankännedom. Fandorins betjänt Masa är japan och för in kampsporter med mera i handlingen. Jag tackar författaren för att han förenklat både dennes namn och sitt eget. Han ger ändå läsaren fullt sjå med att hålla ordning på alla ryska namn. Men det är värt besväret för Akunin är inte vem som helst i sin genre. Han kostar på sig att utan sådana krusiduller som psykologiska djupdykningar berätta vad min gamla faster skulle kallat rafflande historier.

Samtidigt skojar han med allt som luktar uppblåst. Den här gången gäller det titelsjuka och övertron på avhandlingar och traktat.

I valet mellan lag och rättvisa tvekar han inte. Fandorin får självsvåldigt utmäta och verkställa straffen, något som blir minst sagt okonventionellt.

Inte heller följer författaren den oskrivna regeln att hjältarna ska överleva. Ingen går säker för hans bovar. Men än så länge andas gudskelov Fandorin.

Fall nummer ett handlar om hur denne och hans assistent överlistar en bedragare som med charm och klart huvud lurar till sig förmögenheter. Men så börjar han fika efter ära och berömmelse också och då klipper Fandorin honom. Hela farsen är våldsamt roande.

Fall nummer två knyts till Londons Jack Uppskäraren, som ju försvann spårlöst men som Akunin låter dyka upp i Moskva och fortsätta sprätta upp lik och leka med inälvor. Om det nu är han. Döm själva! Ni kommer inte att ha tråkigt en enda minut.

Olen Steinhauer |

Bekännelsen

Minotaur

Jag ryser. Olen Steinhauers Bekännelsen är sommarens bästa läsning för den som tilllåter sig att skrämmas, inte av det besinningslösa våldet i noir-världen, utan snarare av individens kamp mot den totalitära staten, där den kämpande är förlorad i samma stund som den inte längre orkar se sig vara inlemmad i systemet.

I Bekännelsen slåss militärpolisen Ferenc för sin existens, funderar på vem hans fru är otrogen med, samtidigt som KGB flåsar honom i nacken och den namnlösa öststat han bor i är på väg att rämna.

Berättelsen fångar. Språket är snabbt, målande, men inte bara i nyanserna svart och vitt, och historien är tät, men innehåller ändå vändningar som griper.

Ett försvinnande och ett mord är ramen, människorna som dras in i händelserna är tavlan. Och Ferenc, mannen med de konstnärliga drömmarna i landet där friheten är på undantag, är polisen som ska säga sanningen, trots att sanningen, den om makten och maktens handlingar, är förbjuden.

Gastkramande.

Fascinerande.

Jag ryser.

ANDERS GUSTAFSSON

Mer läsning

Annons